Den 3 Sept. Om ni välvilligt behagar erinra er hvad Jag engång yttrat i ett föregående bref, så torde ni nu genom studentsångens framgång härstädes finna mina då uttalade omdömen bekräftade. Icke såsom orpheonister, utan snarare såsom studenter hafva de här under några dagar vunnit en viss popularitet, och den svenska sången har segerrikt funnit en väg till fremlingars bjertan, icke genom hopade massor, utan genom det rena, förädlade och fullkomligt korrekta uttryck, som en sammansjungen chör, men icke många sammanförda, förmår åstadkomma. Föröfrigt har den hvita mössan icke så litet bidragit till att rädda våra gossar undan den fullkomliga obemärkthet, som drabbar det mesta af hvad som försöker att ,Sticka sig upp under denna oförnuftiga, måttlösa sammanhopning af pristäflingar och kongresser, som expositionen, i och för sig ett måttlöst ting, sedan några månader dagligen här föranstaltar. De hafva täflat och vunnit sin lätta, nästan obestridda seger öfver medtäflare, som de måhända aldrig velat utmana, om de känt förhållandena; och, hvad mera är, de hafva lyckligen undgått de vådor, som sjelfviska beräkningar lagt i deras väg, genom att indraga dem i omogna företag och temligen oförsynt söka begagna dem som piedestal för andras personliga äregirighet, på samma gång som icke blott studenterna, utan äfven deras svenska fådernesland skulle ställas i skuggan och sålunda gå miste om framgångens frukter, till förmån för några fremlingar, som enligt häfdvunnen vana anse sig kunna under det groft missbrukade namnet ,Skanlinavism leka med våra intressen och disponera öfver våra tillgångar. Framgången försonar mycket, men sanvingen måste dock tå taga ut sin rättt. Dixi et salvavi etc. Se här en skörd ur dagens blad. Jag ill dervid fästa uppmärksamheten vid tre ing. Först den välvilja, hvarmed studenerna på alla håll omnämnas; sedan den inga aktning, hvarmed den orpheonistiska i risutdelningsfesten beskrifves, samt slut