Bref från Paris, (Från IIand.-Tidn:s korresp.) Den 2 September. Jag kommer ifrån norra bangärden. Jag är icke glad. Jag har sett dem komma i sluten trupp, vänfasta och glada, outtröttliga ännu efter alla mödor. Jag har tryckt deras händer och jag har slutligen sett den sista hvita mössan hviftande försvinna i bangårdens krökning. Med beklämdt hjerta vände jag åter till Boulevarderna. Casö Suede, på höjden af boulevard Montmartre, som under några dagar antagit en egendomlig färg, var nu åter sig likt. Fullkomligt parisiskt — tråkigt höll jag på att säga. En qvardröjande vän kom och tog mig under armen. , Kom, låt oss taga en bitter, yttrade han. — Ja, det vore kanske en homöopatisk kur mot lifvets bitterhet. Vid en skiljsmessa har den som reser alla fördelarne på sin sida. Men den som stannar qvar — usch! — Det käns så Söckent. Hvad skall jag i ett flygande ögonblick skildra af de sista dagarnes tilldragelser? Programmet känner ni, och heldre än att under de minuter, som återstå mig innan postens afgång, söka att föra er från fest till fest, från konsert till konsert, vill jag, sparande mitt ord tills i morgon, i dag göra en skörd ur de just nu åter kommande aftontidningarna. (De utdrag vår korrespondent här innesluter hinna vi ej i dag meddela, då hans bref anländt först i dag på eftermiddagen).