Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1867, sida 2

Ssunpe KAPITLET. Det hade blifvit senare på aftonen, och lamporna spredo redan sitt hemtrefliga sken i de vackra rummen på Schillingslust. På fadrens begäran hade Margaretha gått ned tilll Jane Norrmanson och meddelat henne, att professorn i dag ej mera kunde besöka henne, enär han hade vigtiga angelägenheter att uppgöra med fadren. Bertha satt nere i boningsrummet och hjeipte de yngre syskonen med deras arbeten, hvilka de idag förrättade under mycken tystnad, ty fadren hade sjelf allvarligt förmanat dem att förhålla sig stilla och ej störa honom i hans göromål. Klockan åtta gaf värden sin gäst en vink att följa honom till hans rum. Här sutto de snart åter på soffan tätt bredvid hvarandra. Reinhold betraktade med stor spänning sin värd, som riktade sitt öppna blå öga med en fast blick på den unge mannen och med dämpad röst började: — Det ögonblick är nu inne, då jag kan lemna er den af er ifrigt önskade upplysningen om, på hvad sätt min gamle far är i stånd att komma er till bjelp i er tröstlösa belägenhet. Äfven de medel, hvilka stå honom till buds, kan jag uppgifva för er, ty han har tillåtit mig att berätta er hela den lilla historia, i hvilken han och Simon Marcus spela hufvudrollerna, en historia, som går tillbaka långt bort i hans ungdomsår och, besynnerligt nog, först i hans höga ålder når sitt, såsom det är att hoppas, lyckliga slut! Jag förundrar mig ej öfver denna enkla historia, menniskolifvet är ju så rikt på dylika tilldragelser — men hvad jag förundrar mig öfver, är det sällsamma sammanhang, som invecklat äfven er i denna historia och genom vår bekantskap, som så tillfälligtvis börjades i Kissingen förlidet år, lät er bli bekant med dottern till den man, åt hvilken i utvecklingen af äfven ert öde nu en så stor roll är bestämd af Försynen. Ja, det tyckes verkligen, såsom sakerna nu en gång stå, som om vår så tillfälliga bekantskap skall bli en välsignelse — om den ock i början visade sig såsom en bitter smärta — icke blott för er, utan äfven för en annan, och med denna andra menar jag Jane, judinnan, er dyra väninna. Ty det hopp, som jag ingaf er och hvilket min far bekräftade för er, synes snart vilja visa sig som verklighet. Medan jag här talar med er, närmar sig res