rorsförsök qväfdt med blodig stränghet; redan efter 8 dagars förlopp var Prim på flykten genom bergen till Portugal, och både deputeradekammaren och senaten begåfvo sig in corpore till drottningen för att betyga henne sin trohet och lojalitå. Prim uppehöll sig en tid som flykting i Lissabon; sedan begaf han sig till Paris. Från flera håll — t. ex. i ,,Timest — påstods då, att han och hans vänner, i händelse resultatet blifvit lyckligt, skulle förklarat den bourbonska dynastien för afsatt och proklamerat unionen mellan Spanien och Portugal under konungens af Portugal spira. Den dåvarande spanska ministeren — med UDonnell i spetsen — begagnade detta gynnsamma tillfälle för att förelägga en del lagförslag, afseende inskränkning af pressoch föreningsfriheten; men kort efter händelserna i Januari hade, under Narvaez ledning, bildat sig en kamarilla bland drottningens omgifning, som trodde sig hafva kommit underfund med, att ministören spelade under täcke med de upproriska och visade alltför stor mildhet mot rebellerna. I Juni begärde hela ministören sitt entledigande (då drottningen vägrade utnämna 35 AÅ senatorer), och det bildades då en fullt reaktionär minister med general Narvaez som president och krigsminister, Bravo! som utrikesoch Barzanellana som finansminister. Det progressistiska partiet svarade med ett nytt militäruppror i Madrid (den 22 Juni) som emellertid af Narvaez blef undertryckt. Från detta ögonblick inträdde en utomordentligt stark reaktion. Krigsrätterna voro i oafbruten verksamhet både i Madrid och provinserna; afrättningar hörde till ordningen för dagen j: (i sista veckan af September skötos 33 och deporterades 54 personer); ministeren suspenderade, med cortes samtycke, alla konstitutionella garantier; ministern Bravo utfärdade en cirkulärskrifvelse till alla guvernörer för att inskärpa hos dem den största uppmärksamhet mot , de demokrar11IIOPC AV d111841L NCMIV VISS MAMA Vi J vRAUUNLU af alla möten. I Barcelona blef ett upp tiskt-socialistiska och anarkiska minoriteternak, och militärautoriteterna hade order att straffa de minsta upprorsförsök med blodig stränghet. I början af Oktober slutade cortes sina arbeten, och kort! derefter blef hela undervisningsväsendet ställdt under den strängaste prestuppsigt; kommunaloch provinsrådens förra hywudighet förklarades för upphäfd, och öf-. verallt infördes en fullständig militärdiktatur, understödd af det klerikala partiets inflytande. ö Valen till provinsråden (i November) utföllo gynsamt för regeringen, men endast af det skäl, att den liberala oppositionen afhöll sig från allt deltagande deri. I Madrid visade sig nya tecken till ber ning bland trupperna; den 16 November lät Narvaez besätta alla bangårdar med flygande kolonner; hofvet lefde i ständig fruktan för öfverrumpling. Året 1866 slutade med en statskupp från Narvaez sida, som var riktad mot alla liberala medlemmar i senaten och deputeradekammaren. Dessa hade den 28 December (127 till antalet) ingifvit en adress till drottningen mot Narvaez militärdiktatur, men generalen kom dem i förväg, lät fängsla presidenten i deputeradekammaren, Rios Rosas, samt de mest framstående cheferna i den 8. k. ,liberala unionen, hvilka alla fördes till Cadix och andra kuststäder. Presidenten i senaten, marskalk Serano, som ville göra drottningen föreställningar häremot, blef likaledes arresterad och förd från hufvudstaden. Dessa åtgärder blefvo signalen till en formlig utvandring af alla liberala medlemmar af cortes; en del af dem begåfvo sig till Portugal, de flesta till Frankrike, der de nu hade tid att tillsammans med general Prim öfverväga medlen till störtande af Narvaez regering. : Förliden vår utfärdades ett slags amnesti för de utvandrade eller landsförvista liberala, hvaraf likväl högst få begagnade sig. Deremot är ganska säkert det nuvarande upproret resultatet af det undertryckta partiets sträfvanden. Missbelåtenheten och Jäsningen äro visserligen mycket utbredda i Spanien, men — af hvad som hittills förekommit — synas förberedelserna till resningen vara lika ofullständiga nu, som i Januari 1866. ÖSTERRIKE. Man väntar nu, att det skall lyckas Beust att med det första konstituera en fullständig minister för monarkiens tyskslaviska halfdel. Från Prag telegraferas den 31 Augusti, att furst Carlos Auersperg (för närvarande ståthållare i Böhmen) lofvat rikskansleren att öfvertaga presidiet i denna nya ministör, samt att han (Auersperg) inledt underhandlingar med professor Ulerbst (eventuel finansminister) och flera andra partivänner, för att förmå dem till öfrertagande af de lediga portföljerna. Beusts föregående försök att bilda denna minister strandade — som bekant är — på den omständigheten, att ingen ville inträda i det nya kabinettet, innan den inansiella utjemningen med Ungern var fulländad. Man påstår som säkert, att alla ickeingerska biskopar blifvit uppmanade att nfinna sig i Bränn, och man ställer detta sammanhang med en af Beust påtänkt plan att begagna kyrkogodsen till regleande af statsskulden. FRANKRIKE. Ryktet om utrikesministern Moustiers örestående entledigande hihehållar ee la i i