Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1867, sida 2

— Etter tio, som vanligt— Farväl alltså tilldess. Reinhold ilade med brådskande steg uppsör trapporna til bergshöjden. Hans lilla företag hade lyckats lättare och hastigare än han förmodat, och han visste icke sjelf hvarför han gladde sig så utomordentligt deröfver. Uppe på terassen väntade honom, såsom det tycktes med någon oro, hans gode värd — Nå, ropade denne emot honom, är ni redan tillbaka: Det har gått fortare än jag trodde. Men hvilka underrittelser bringar ni mig? Har det lyckats? Vet ni namnet? — Ja, jag vet det — hon har sagt mig det. — Och hur lyder det? irågade Ernst Schilling med en min full af sällsam spänning, hvilken dock undgick Reinhold — Marcus heter hennes far, Simon Marcus, och han äl köpman i Göteborg. — Huru? ropade vännen nästan förskräckt. Simon Marcus? Är det sannt? Har ni hört rätt? Simon Marcus i Göteborg — i Sverge? Reinhold stod förvånad framför den honom forskande och skarpt betraktande mannen. — Hvarför skulle jag ej ha hört rätt? Är det då af så stor betydelse, att Janes far heter Simon Marcus och bor i Göteborg i Sverge? Ernst Schilling sansade sig hastigt och gjorde sig stor möda att småle helt otvunget. — ÄÅhnej, sade han, det är i och för sig af alls ingen betydelse, att han just heter Simon Marcus. Och att han bor i Göteborg, visste vi ju. — Seså, saken är afgjord, och jag kan nu lugnt anträda min vandring. — Jag följer er ett stycke, om ni tillåter. — Nej, låt heldre bli det, jag måste ännu en sjerdedels timma uppehålla mig hos en af mina grannar. Gå till flickorna och prata en stund med dem — de vänta er redan. Men till middagen utber jag mig ett riktigt godt lynne af er Jag medför en gäst, som skall bli er välkommen — (Forts.)