Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1867, sida 2

:00 —89 — behållsamt af de organer, som betrakta Sydstaternas upptagande i nordtyska förbundet som Preussensssjvigtigaste uppgift. Men det är icke blott fruktan för Frankrikes och Österrikes eventuella inblandning i förhållandet mellan Nordoch Sydtyskland, som nu gör tonen i nordtyska pressen mindre manhaftig än före kejsarmötet i Salzburg; det råder tillika stor missbelåtenhet med afseende på sinnesstämningen i Wärtemberg och Bayern, på hvilken resultatet af Preussens sträfvanden onekligen till en stor del skall komma att bero. Man uttalar sin harm öfver de ,,försmädliga hurrarop, med hvilka kejsar Napoleon mottogs på bangården i Stuttgart, men måste dock medgifva, att demonstrationer af detta slag icke båda godt för det nordtyska förbundets utvidgning till Sydtyskland. I en korrespondens fr. Stuttgart till ,, Weserzeitung uttalas den förmodan, att Wirtemberg för närvarande är den af Sydstaterna, som med största eftertryck arbetar för upprättandet af ett sydtyskt förbund, samt att hvad som fattas denna stat i makt, möjligen kan blifva ersatt genom Österrikes och Frankrikes gemensamma inflytande. Korrespondenten utgår från den åsigten, att Preussen under nuvarande förhållanden icke förmår hindra det Wirtembergska hofvets sträfvanden i denna riktning, men tröstar sig likväl med, att kejsaren af Ryssland (konungens af Wiirtemberg svåger) skall veta att förhindra det fransk-österrikiska inflytandet i Stuttgart. Den wirtembergska politikens ledare är — som bekant — ministern Parnbiller, Beusts förtrogne vän och år 1866 en af de ifrigaste försvararne af förbundsstaternas allians med Österrike. Sedan dess har han icke blott visat mycken ifver för efterkommandet af Preussens diplomatiska och militäriska fordringar, utan t. o. m. ställt sig i opposition mot dem, som angripit den preussiska politiken på landtdagen i Stuttgart. Trots allt detta vilja dock icke de nordtyska tidningarne rätt tro på hans försäkringar eller på ärligheten af hans afsigter. Förhållandena i Bayern gifva den nordtyska pressen lika litet skäl till belåtenhet. Ministerpresidenten Hohenlohe är visserligen ännu vid statsrodret; men det påstås, att han— åtminstone till en del — ändrat åsigter och specielt efter mötet i Salzburg långt mera än förut betonat nödvändigheten af den bayerska kronans sjelfständighet och oberoende. I ett meddelande till ,, Neue freie Presse påstås likväl, att IIOhenlohe, i fullkomlig enighet med konung Ludvig II, återupptagit ,,triasidden, d. v. s. den förra planen om en tredelning af Tyskland i en preussisk, en österrikisk och en ,,rent tysk grupp, den sistnämnda under Bayerns ledning. Detta meddelande, som i hvarje fall tyder på, att bayerska kabinettet icke anser det nuvarande tillståndet i Tyskand som fast och varaktigt, får ett ganska intressant commentarium i det program, som den nya officiösa organen i Miänchen, , Siiddeutsche Presse, i dessa dagar offentgjort. Redaktionen af denna tidning är uppdragen åt en i Tyskland väl bekant publicist Julius EFröbel, som förut varit medarbetare i ,, Wirtemberger Staatsanreiger, men som efter kriget förra året måste afbryta sin verksamhet i denna tidning, på grund af sin gränslösa förbittring mot Preussen, och hvilken förbittring skarpast uttalade sig i en artikel: ,, Hellre fransk än preussiskk. Julius Fröbel har nu — som sagdt är — öfvertagit redaktionen af den nya bayerska organen, och han har med anledning häraf utfärdat följande program: ,Bildandet af ett sydtyskt förbund har misslyckats och har icke heller någon utsigt till ett lyckligt resultat. Sydstaternas anslutning till Nordtyskland förhindras af förbundsförfattningens inre beskaffenhet. Emellertid bildar den sydtyska statsgruppen, trots. de särskilda delarnes Sj ständig het, i flera vigtiga hänseenden ett politiskt helt. I spetsen för denna grupp står Bayern, hvars politiska betydelse blifvit förökad derigenom, att det sydtyska förbundet hittills icke kommit till stånd. Den tyska frågan har nu koncentrerat sig i den sydtyska, på hvilkens lösning icke allenast Österrikes framtid, utan i det hela taget Tysklands och Europas förhoppningar bero. I den Syd-. tyska frågan ligger afgörandet om krig eller fred. En verklig federativ förening mellan de sydtyska staterna är icke möjlig; sydtysklands europeiska mission måste derföre finna sitt uttryck i den bayerska politiken, Det upplösta tyska statssystemet måste ersättas genom ett nytt i hvilket Bayern intager en betydelsefull plats, enär det här intager en förmedlande ställning mellan Österrike och Preussen, ungefär svarande emot Italiens ställning mellan Frankrike och Preussen. Det tyska nationalintresset har för närvarande intet bättre och högre att vänta, än att Österrike åter sluter sig tillsammans med Nordoch Sydtyskland : i det epropeiska gemensamhetssystemet, samt att dessa den tyska folkfamiljens tränne representan-J ter förena sig för höfdande af det inflytande, som tillkommer Tyskland. TIläruti ligger deras gemensamma uppgift. FRANKRIKE. . Mem. dipl. meddelar några upplysningar om orsaken till utt kejsaren af s Österrike icke förut velat bifalla kejsar ! Napoleons önskan om öfverflyttandet afs Napoleon I:s sons, hertigen af Reichstadt, lik till Frankrike. Man torde påminna si sig, att på kongressen i Wien — efter. Napoleon 1;s landstigning i Frankrike från Elba — blef, på förslag af engelska rege-sj ringen, asslutad en traktat mellan de fem: stormakterna, genom hvilka den napoleon-i t 1 ka dynastien förklarades utesluten från rönen, På denna traktat åberopade sig Ingland och Ryssland år 1852, för att söka göra det förbehåll vid erkännandet sh if det andra kejsardömet, att Napoleon si 11 A. An.H ancaoe cam Aftartux dana 4211 IT