3amnet. Dagens KronIikor borja emelatt med några ord omtala den unngarskaran och dess hvita mössor. Välkomstsång till Upsalastudenterne as besök i Skandinaviskaföreningen i Paris den 26 Augusti 1867. Hvem hör ej ofta nämnas Den gamla goda tiden? Hur den var vida bättre, Och ve, den är förliden. Hur då man visste lefva Och mätta sig med ära; Fast äran mest bestod i Att skrämma och förfära. Och vi, vi tro på sagan Och lyssna på med häpnad, Hur våra fäder drogo Med blodig hand och väpnad. Då kommo också Nordmän Att landa Seinens stränder, Och sprida skräck och fasa Och ödelägga länder. Då knäpptes många händer Och bådos fromma böner: -Gud nådigt oss bevara För nordens vilda söner! Det var i gamla tider, Som kallades den goda. Blott den var man att nämna, Som visste skjortan bloda. Och kanske är det deraf, Som ännu här i Söder Man trott oss vara björnar , Som sluka våra bröder, Som gå i pelsar ludna Och dofva läten brumma, Som sofva uti iden, Som starka åä, men dumma. De tider äro svunna, Som gåfvo slikt ett rykte, Som satte hjeltens krona På den, som bäst förtryckte. Och bort har också vikit Den vilda berserksifver, Som ädla sinnet qväfver, Som hårda hjertan gifver. Men ännu återstår oss Ett arf från fordna dagar; Det kräfver ut sin fordran Och kufvas ej af lagar. Det sitter qvar hos Nordbon Än håg för äfventyren. Och trång och kall blir stugan, Och ut vill unga fyren. Vi längta ut att skåda Den undersköna verlden, Vi vilja sinnet skärpa Och ge oss af på färden. Vi flyga hit och hädan, På landet, öfver hafven; Men hofsamt upp vi träda Och lägga bort vår glafven. Den unga tiden kallar Som fordom än till täflan; Men fredlig idrott heter Nu målet för vår sträfvan. Från skilda länder komma De hit till städers drottning, Och här de slå sitt läger Och föra ut sin brottning. Och brokig är väl taflan, Men herrlig, rik på fägring. En fram på fästet stiger De nya tiders hägring. Och Nordensksöner också Beredde sig att strida, Och fredligt stå de alla Tätt vid hvarandras sida. D — — — Ö—ÖOS — et Först sände industrien Ut sina många söner; Nu kommer också sången Och ädla verket kröner. Om Och ni, I Sverges barder, Med djerfva vikingsblodet, Ni hörde maningsordet, Ni hörde och förstod det. Upp! ljöd det bland er alla, Dit ner till täflingsstriden; ,Der ligger segerkransen, Den för pår hjessa vriden. Och edra snäckor lade Ni ut med eldig ifver, S — — —