Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1867, sida 2

Vid denna med mycket eftertryck framställda fråga, fo Reinhold plötsligt upp liksom ur en dröm. Den hade väck hans minne ur dess slummer. — Nej, utropade han, vänta ett ögonblick — det had jag glömt att säga er. Norrmanson heter hennes far ej, har måste heta annorlunda. Jane har sjelf sagt mig, att hon bort lade sin fars namn, då hon lemnade hans hus, och antagit sir tants, till hvilken hon tog sin tillflykt i Hamburg. Och denns tant — ja, ja, ni har rätt, det är ej något judiskt namn — hade redan för längesedan låtit döpa sig och då antagit namnet Norrmanson. Ernst Schillings ansigte antog vid denna något sent kommande upplysning ett underbart uttryck af glädje och förvåning. — Det är ju en helt annan sak, utropade han; ni höll nästan på att — såsom det, besynnerligt nog, ofta sker här i verlden — glömma det vigtigaste. — Men hvarför är det då det vigtigaste? Hur kan det vara det? — Det kan ni fråga? Nå, vid Gud, jag skall måhända framdeles ge er det rätta och enda svaret derpå, men för i dag kan jag ej säga er något mera och, tyvärr, ej heller ge er någon tröst. Skaffa mig först reda på denne besynnerlige fars verkliga namn, och sedan skola vi se till hvad som vidare är att göra. Tror ni ej, att ni kan förmå Jane att uppge sitt rätta namn för er? — Det tror jag nog, svarade Reinhold, sedan han besinnat sig ett ögonblick. — Nå, så försök er lycka, och det rätt snart. Gå i morgon tidigare än vanligt ned till Jane och sök med all ifver få reda på det ni önskar veta. Jag skall ej gå till staden innan ni kommit tillbaka och lemnat mig besked. Reinhold lofvade detta. I de båda männens väsende, såsom det nu uppenbarade sig, medan de drucko det ädla vinet och klingade för sina planers framgång, visade sig omisskänneligt, att de genom det nyss hafda förtroliga samtalet kommit hvarandra mycket närmare än hittills. Först nu kände de hvarandrå fullkomligt, och då de slutligen sent på aftonen itskiljdes, visste enhvar af dem, att under samma tak som han en trogen vän hvilade, på hvilken han i hvarje fall kunde