Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1867, sida 2

— ——— — R räkna, i hvarje lefnadsställning bygga, och för första gången på länge insomnade Reinhold lugn och hoppfull, ty en tung börda hade fallit från hans hjerta, sedan en deltagande menniska erhållit kännedom om hans smärta, hans kärlek och hans framtidsförhoppningar. SJettE KAPITLET. Klockan hade helt nyss slagit sju, då Reinhold redan lemnade familjens frukostbord och, följande en hemlig vink af sin värd, anträdde den betydelsefulla vandring, af hvilken denne; sällsamt nog, lofvade sig ett så gynnsamt resultat. Men för att ej för systrarna förråda det tidiga besöket hos Jane och för att ej heller komma alltför tidigt till denna, tog han denna gång ej vägen genom parken, utan valde den närmare staden liggande till qvarnen, för att först nedstiga till Elben och sedan nerifrån närma sig det lilla huset. Knappt hade han höjt hufvudet öfver det sista trappsteget, innan han redan varseblef hvad han här heldst önskade se. Glasdörren till den lilla salen stod vidöppen, och i bakgrunden af rummet satt Jane i en lätt morgondrägt vid kaffebordet. Stegen af en på stentrappan sig närmande man hade ej undgått hennes skarpa öra; hon upplyfte hastigt ögonen, och lika hastigt, som Reinhold varseblifvit henne, hade äfven hon sett honom. Hon reste sig ögonblickligen och gick med gladt strålande ansigte, ehuru något förvånad, emot honom, ty så idigt hade han ännu aldrig gjort något besök hos henne. Afven Reinbold å sin sida betraktade henne något förunlrad, ty ännu aldrig sedan hennes sjukdom hade han sett senne i denna täcka morgondrägt och den lilla mössan, som å prydligt betäckte blott en liten del af hennes glänsande hår. Ick, hur frisk, hur vacker, hur huslig såg hon ej ut deri! )ch helt och hållet försjunken i hennes anblick, glömde han lstan att hälsa henne med ord, medan hans hjerta redan länesedan i tysthet hälsat henne. (Forts.)