JUDINNAN). Berättelse af Philipp Galen. (Öfversättning af J. Philipsson.) Då berättaren slutat, reste sig Ernst Schilling, som mec den mest spända uppmärksamhet ähört honom, redan för län. gesedan lagt cigarren åt sidan och blott emellanåt fuktat sins läppar med det ädla vinet, från sin plats och gick eftersinnande fram och tillbaka på den mjuka mattan, med handen på pannan samt tid efter annan forskande och allvarligt riktande sitt blå öga på den tigande professorn. — Det är en sällsam historia, käre vän, sade han slutligen, och jag beklagar er verkligen af allt mitt bjerta att ha blifvit inkastad i ett dylikt kaos af menskliga lidelser. Ja, vi ha här ett svårt, ett mycket svårt fall framför oss. Likasom denna judinnas far är en beslutsam, oböjlig, svårtillgänglig karakter, så är äfven denna underbara, kära, och äfven mig myc7 blifna Jane en beslutsam karakter, om äfven tillgängbegripligare än den andre. Det är verkligen sällsamt, eg har denna af sin egen far förskjutna och förbannade dotters öde, med hvilket ert nu är så innerligt förbundet, gripit vida mer än jag ansett för möjligt. Det är ju en formlig roman och ett nytt bevis på, att lifvet erbjuder mera ämnen till menskliga förvecklingar, än mången skald drömmer om. Arma Jane! Arme, arme vän! Hvem kan hjelpa er båda? Jag ser ingen räddning, ingen räddare, såframt ni ej sjelf genom orubbligheten och trofastheten i er kärlek kan betvinga detta varmt klappande klipphjerta och dock till slut öfvertyga denna Jane, att hon sväfvar i villfarelse, då hon anser sitt öde bezegladt och sin framtida lycka tillintetgjord genom denna ofalerliga, onaturliga förbannelse. Han tystnade efter dessa långsamt uttalade ord, stannade ) Se H.-T. n:o 201.