orge. Diamantbrollop firades d. 11 d:s i Grimstad af en arbetare och hans hustru. De gamla voro på högtidsdagen omgifna af 7 barn, 23 barnbarn och 5 barnbarnsbarn. Mannen är nu 81 och hustrun 83 år. töteborg den 29 Åugusti. .Hela naturen är fri; endast menniskan — ,skapelsens krona — är ofri, är slaf från början till slutet. Detta vemodsfulla utrop innehåller mycken sanning. När örtagårdsmästaren uppdrager sina plantor; när han i trädskolan bereder de träd, som skola bära de saftiga frukterna, och när han sedermera utplanterar dessa unga träd i det fria — hvad är hans första uppgift och åliggande, när han vill röna framgång i sitt förehafvande, när han vill att det unga trädet skall blifva en kraftig stam, från hvars grenar frukterna skola rodna i solen? Han måste studera plantans och trädets egen natur. Han måste känna dess anspråk på näring, på luft och ljus; han måste veta om det uthärdar den häftiga vinden eller den kallare temperaturen, och vårda det i enlighet med dessa anspråk. Gör han det icke — af okunnighet eller vårdslöshet — så blifver trädet missbildadt, såvida det ej tidigt dör ut, och dess grenar gifva få eller inga blomster, få eller inga frukter. Åunu mera misslyckas han, om han vill bilda trädet efter någon sin egen theori om hvad dess växtlighet borde kräfva, i strid mot naturen. Han föreställer sig, att pilen bör växa på höjden och antaga den eller den formen, eller att eken bör växa på den lågländta ängen, och han förbittras öfver den , syndiga naturen hos pilen eller eken, som icke vill följa hans välmenta åsigt om deras trefnad och daning. Det hjelper ej — de halstarriga träden blifva missbildade eller dö. De som sysselsätta sig med djurs uppdragande äro underkastade samma lag. Vilja de icke aktgifva på djurets egen natur och följa dess kraf, så lemnar kon ingen mjölk, hästen blir förvildad eller på annat sätt förderfvad, den trogne hunden blir en vrängbild af hvad han borde och kunde vara. För hela skapelsen lyder alltså det befallande budet: ,,studera varelsernas egen natur och rätta ditt förfarande vid deras daning derefter! Samma bud gäller också för danande (uppfostran) af menniskor; men det är ännu långt ifrån erkändt. Fastmer följer man här oftast ett motsatt förfarande. Här möter oss en af dessa menniskoplantor, som vi kalla barn, eller ett ungträd, som vi kalla yngling eller jungfru. De skola danas och utbildas, för att såsom kraftiga träd möta lifvets stormar och bära flitens mogna frukter. Detta är målet, men huru uppfattar man vägen till detta mål? Här gälla först och främst vissa gifna, ärfda theorier om huru menniskan bör vara, och när man då finner att hon icke är sådan hon bör, så ligger orsaken dertill i hennes ,,onda natur, hvilken hänger med henne alltifrån den olyckliga stund, då Adam och Eva åto af det förbjudna äpplet. Hvarje yttring af barnets eller ynglingens natur, som icke passar sin i denna theori, skall sålunda qväfvas. Viljan — denna mäktiga, ädla kraft inom menniskan — skall böjas till lydnadlunder uppfostrarnes falska begrepp, då produkten, der man lyckas, blifver ett viljelöst väsen, hvars skumma blick afspeglar verlden i en dyster färg. Barnet röjer tidigt begär att sysselsätta (sig med sina händer, och då det ej erhäller något medel att tillfredsställa detta begär, blir det oroligt, griper efter förbjudna saker och bryter sönder dem. I stället att tillfredsställa barnets goda håg igenom passande leksaker, bestraffar man I dess ,,odygd och okynne. JBnglingen vill rasa ut i ystra lekar och språng — äfven detta okynne bör stäfjas, soch såsom ett kraftigt medel dertill sätTter man honom utanlexan i hand, äfven sdå i boken falla bittra tårar, eller då han medvetslöst svettas att inplugga de obegripliga satserna. Hans åtrå står till sasan, till dikten, der hans inbillningskraft lyfter sig i höjden — bort med denna farliga läsning! Han vill iakttaga föreI målen omkring sig — denna , nyfikenhet är åter en yttring af den onda naturen. Men man kan ej hindra honom att kasta en förstulen blick då och då utom I fönstret. Der ser han kanske fogeln flyga fri och sjunga sina vårsånger; der ser han fålen och kalfven springa lustigt på änIgen — o, huru längtar han ej att vara såsom de! Men det är ej endast denna falska uppssattning af menniskonaturens ,,böra, som här verkar ungdomens missbildning. Dertill kommå de fördomar, som olika lefnadsställning framkallar och närer. Den s. k. herremannens son måste studera, måste ingå i något lefnadsyrke, som anstår honom. Det är bördsbegreppets försderfliga följder. Denne yngling kunde, om han finge följa sin naturs maning, s blifva en kraftig och lycklig kroppsarbeDNDND .AmA a FR 8 AA mn — m — —— — — — f, — må