Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1867, sida 1

älskar jag honom tillbaka — med en glöd, en innerlighet utar like, och hvarje hörbart ord, hvarmed jag vill tillropa honon ett bestämdt Nej, blir i mitt hjerta eit högt ljudande Ja — och likväl måste jag tillbakahålla, undertrycka detta Ja, gifvmig all möda, att han, den så otroligt skarpsynte, ej må läss detta Ja i mina ögon och mina blickar, ty — här har du mit! sista ord härom, och i det ligger hela min förfärliga olycka jag får ej älska honom, jag får ej öfverföra den på mig hvi lande förbannelsen i hans rena lif, jag får ej förgifta hans oskyldiga tillvaro dermed — min olycka skulle äfven bli hans min skuld hans, min förbannelse hans. Är icke detta förfärligt, rysligt för mig och för honom! Och likväl — hvem löser menniskohjertats gåtor? — lyckliggör mig detta fruktansvärda, förskräckliga qval; likväl skulle jag ej mera vilja letva utan det, och detta är just det obe gripliga i min känsla och i mitt hjerta! Föröfrigt vet han hur det förhåller sig. Att jag ej kan ej får älska honom, har jag sjelf sagt honom, då han slutliger bekände för mig sina känslor i hela deras omfång, och äfver skälen härför känner han, sedan jag berättat honom min hi storia. Men i stället har jag — för att åtminstone gifva honom något — lofvat honom min vänskap, och detta löfte vill Jag hålla — för evigt — så visst Gud må hjelpa mig! Har kan derutinnan lita på mig! Men jag kommer nu till vårt ömsesidiga förhållande i denna sällsamma ställning, och jag vill försöka att skildra för dig en och annan enskildhet af vår samvaro), Jag kan dock ej alltid och i hvarje stund befalla öfver min fasta, grymma vilja, och understundom känner jag en oändlig, nästan otrolig längtan efter honom. Isynnerhet kan jag knappt beherrska den glädje, som fattar mig, då jag efter en längre skiljsmessa tror mig kunna vänta honom hos mig. Ishela timmar förut klappar mitt hjerta med ohejdbara slag, ty jag känner temligen den tid, då han brukar infinna sig hos mig, Ja, hela timmar i förväg slår mitt hjerta, och mot min 2) De förut i berättelsen skildrade scenerna mellan Jane och Reinhold har öfversättaren ansett sig saklöst kunna underlåta att här upprepa. Öfversns anmärkning.