Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1867, sida 2

ännu aldrig i mitt lif hört en menniska tala. Allt, som gick öfver hans läppar, lit för mig som om en inre röst sade mig det, som om jag måste öppna mina öron vidt för att i mitt bröst insuga hvarje serskildt ljud, hvarje stafvelse. Jag var så uppmärksam på hvad han sade, att jag ofta glömde att svara, och jag kunde blott betrakta hans ögon, hans händer, hvilka med sina blickar och rörelser understödde hans ord och gjorde dem oförgätliga, men äfven lika obegripliga för mig. . Då jag slutligen måste gå hem, ville mina fötter neka mig sin tjenst, liksom fasthölle mig en osynlig makt på den plats, som jag just intog. Derjemte var jag förvirrad i hufvudet, jag kunde ej uttala hvad jag ville säga, och tankarne jagade hvarandra inom mig med en våldsamhet, som hotade att qväfva mig. Men då stod han redan vid min sida, och jag — jag gaf honom, som jag tror tillfölje af en uppmaning utaf honom, min arm. Så förde han mig ned till mitt lilla hus, och då han nu tog afsked, räckte han mig sin hand. Jag fattade den, och straxt derefter lemnade han mig. Men då var det förbi med mig, Jenny. Hade redan vid den första vidröringen en underbar rysning genombäfvat mig, så förekom det mig nu, sedan han aflägsnat sig, som om en del af honom förblifvit fästad vid mig och genom hans hand öfvergått i min hand och på så sätt i min kropp, min själ. Jag inkom feberaktigt upprörd i mitt rum och kände mig nästan vaumäktig af svaghet. Jag nedsjönk i min bädd; men jag kunde ej sosva, och den fremmande mannens gestalt skymtade i otydliga! konturer framför mina brinnande ögon, likt ett besök från den verld, hvilken ingen af oss känner och hvilken vi likväl föreställa oss såsom befolkad med de bädangångnes skuggor. . Hvad som derefter föregick med mig, vet jag ej mera Vare sig att jag förkylt mig eller att mina nerver blifvit fö starkt skakade, nog af, jag blef allvarsamt sjuk, förföll i et! slags vanmakt, ur hvilken jag först vaknade då en inre känsla plötsligt tycktes tillropa mig: , Slå upp ögonen, på det du må se hvem som står framför dig. Ack, Jenny, då jag nu uppslog ögonen, då såg jag honom stå framför mig, som Rebecka kallat till mitt biständ, och nu