Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1867, sida 2

förebrådde och straffade mig, såsom han förebrådde och straffade mig då — men du vet hvad jag menar. Men alltid då hans ansigte var bittrast och strängast, kom den fremmande med sitt vänliga ansigte emellan, och min far måste vika för honom, som hade hans välde öfver mig blifvit svagare och som vågade han ej inlåta sig i strid med den andre. Så var han äfven under denna förfärliga natt oaffåtligt vid min sida; han sof icke ett enda ögonblick, utan hade oupphörligt sitt öga riktadt på mitt. Om jag ock ej såg detta, så kände jag det likväl, och hvad som dervid, eget nog, var mig angenämast, var det dunkla medvetandet, att han sjelf led för min skull, att han var bekymrad för mig och att han ej fann ro innan jag funnit den. Och jag fann denna ro på en gång, Jenny. Ty då min ångest var som aldrastörst, lade han ännu en gång sin hand på min panna, och då föllo liksom fjell från mina ögon. Allt, som hittills qvalt och plågat mig, flydde, liksom bortsopadt af en vind, från mig; mitt tunga hufvud blef fjäderlätt; de hotande gestalterna försvunno och endast ljufva bilder kringsväfvade mig under min djupa, långa sömn. Endast så mycket tror jag mig behöfva säga dig om min sjukdom, hvilken lyckligtvis ej varade länge, ehuru jag tyckte mig hafva genomlupit en rymd af oändlig utsträckning och genomlefvat en half evighet. En morgon vaknade jag — och då jag såg honom klart och tydligt stå framför mig, ej längre med sorgset, utan med leende ansigte, och jag var återställd genom hans konst och kraft — kalla den, om du vill, en mensklig och naturlig, för mig var den en gudomlig. Ja, min helsa återkom och med den äfven min läkare. Ofta kom han tillochmed två eller tre gånger om dagen, och alltid erhöll jag genom honom nya krafter, nytt lefnadsmod, tilldess han — ja, Jenny, jag uttalar den dyrbara sanningen — tilldess han — blifvit min vän. (Forts.)