Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1867, sida 2

22 —2kEä2424 — —55566— sade mig åter en inre röst, att jag ej kunde dö, då han ju var hos mig och beredd att hjelpa mig. Men hvad skedde nu? Der stod han således och betraktade mig med sina underbara ögon, såsom man skådar in i en ny verld full af välsignelse och salighet. Han lutade sig öfver mig och lyssnade på min andedrägt. Jag kände allt detta, ehuru jag åter tillslutit ögonen, och derefter — derefter genombäfvade mig en obeskriflig känsla, ty han lade sin mjuka hand på min heta panna, som deraf kände en svalka liksom hade den vidrörts af en ljuflig fläkt. Ur denna hand — jag kan ej beskrifva det för mig på annat sätt — strömmade liksom ett slags våg öfver på mig, jag kände mig lyftad och buren som af englaarmar, och en ny kraft uppstod i min själ, hvars djup och omfång jag ännu i denna stund ej kan mita. Då han slutligen borttog sin hand från min panna, var jag nära att uppgifva ett ångestskri, ty jag genomfors at den förskräckliga tanken, att han redan kunde öfverge mig och öfverlemna mig åt min förra ensamhet och tröstlöshet. Men så förhöll det sig ej. Nej, han fattade min ena hand, och då var den obegripliga förbindelsen mellan oss återställd; ännu en gång genomflög liksom en magnetisk ström mina lemmar, och jag kände, att jag ej var öfvergifven i min nöd, utan hade en tröstare och hjelpare. Han stannade länge qvar hos mig, men slutligen gick han likväl. Han skickade mig dock en vederqvickande dryck, som återupplifvade mig och uppfyllde mig med det glada hoppet: den, som sändt mig denna dryck, skall ej glömma mig och han skall återkomma när den rätta tiden är inne. Och den rätta tiden kom och han med den. Detta kände jag endast dunkelt, ty jag hade, tror jag, blifvit sjukare, oaktadt hans hjelp. Sent på aftonen kom han ännu en gång, och nu stannade han, för att vaka hos mig, emedan han ansåg mitt lif sväfva i fara. Ack ja, det torde nog ha varit så, ty det brusade och hamrade i mitt hufvud, i mitt hjerta, som om ett kaos rörde sig derinne och som om inom mig onda andar stredo med de goda om herraväldet. O, hvilka ansigten och gestalter uppdykade icke under denna natt för min själ! Framför allt var det min fars hotande ansigte, som strängt tycktes ogilla mina känslor för denne fremling. Han