Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1867, sida 1

med någon ansträngning måste lära mig blicka. Hans öga är blått, men icke af en så skön blå färg, som många menniskors hos oss, ej heller stort till gestalt eller form, och likväl tyckes det, då han betraktar en, understundom utvidga och förstora sig så, som låge hela himlen deri, ty blicken i detta sällsamma öga är underbart stor och uttrycksfull; den omfattar hvad den ser med all makt, den griper det som företer sig för densamma med full styrka och intränger så förfärligt djupt, att jag trodde och fruktade, att den skulle tränga ända till bottnen af min själ och läsa allt hvad som fanns att läsa derinom. Förstå mig rätt — det var inga dolkar, inga knifvar, som med denna blick inträngde i mitt hjerta, men den verkade på mig likt en blixt, den omhöljde, omfattade mig på sätt och vis, och jag var liksom bländad, förödmjukad af, att en menniska kunde ega en sådan blick och helt och hållet genomskåda mig, så att jag skygg skönk tillbaka i mig sjelf och på det högsta bemödade mig att i hast tillsluta mitt väsendes portar, för att icke alldeles utgrundas af honom. Och sedan — hans tal, hans språk! O, Jenny, hur skall jag kunna skildra detta för dig? Denna röst, sådan den framklingar ur djupet af hans bröst; dessa ord, hvilka han, Gud vet hvarifrån, hemtar fram i dagsljuset, så att man liksom icke blott hör, utan äfven ser hvad han talar. Nej, det är inga vanliga ord, sådana de komma ur en alldaglig menniskas mun; det är de rena, guldklara utströmningarne ur en själ, sådan som blott bor inom utvalda varelser. Hvarje ord, som han alltifrån början talade till mig, träffade mig, verkande på samma sätt som hans öga, likt en blixt; jag bäfvade formligen dervid, ty så noga och hastigt och plötsligt hade jag ännu aldrig förstått någon menniska, och det förekom mig som hörde jag honomäsäga vida mera, än han verkligen sade, som låge en helt annan mening deri, än han ville inlägga. Ser du, Jenny, tillfölje af allt detta tillsammanstaget var jag, då denne man så oväntadt trädde framför mig, betraktade mig med en lång, underbart lång och djup blick samt tilltalade mig med sin varma, mjuka och likväl så manligt ljudande röst, var jag till mods, säger jag, som om jag, bortförd af en stormvind, plötsligt blefve försatt i en ny verld, som om jag, begåfvad med helt andra organer, hörde ett likaledes med andra organer begåfvadt väsende yttra sig, och som om detta