rekomma några underhandlingar alls om någon österrikisk-fransk allians, ej heller om någon som helst europeisk kombination af försvarstraktater. Beust anser fredens upprätthållande som det första nödvändiga lifsvillkoret för Österrike. Men skulle verkligen det mycket förnekade preussiskt-ryska förbundet bestå eller komma till stånd, så skulle detsamma — efter den härvarande meningen — genom sin på Turkiets upplösning riktade tendens icke endast kalla Österrike, utan hela Europa inom skrankorna, och då skulle den antydda alliansen bilda sig af sig sjelf. ENGLAND. Den nya reformakten blef i tryck utdelad till parlamentsmedlemmarne den 20 dennes; dokumentet innehåller 61 sektioner och en mängd sifferuppgifter, samt sönderfaller i tre hufvudafdelningar: 1:0 valrätten; 2:o platsernas fördelning; 3:0 kompletterande bestämmelser. Detta opus, som nu blifvit lag, är resultatet af den reformagitation, som stått på dagordningen i omkring 15 är, ehuru stundom undanskjuten af andra angelägenheter. Lord Russell, som hade en så väsendtlig del i reformen år 1832, och som då förvärfvade sig namnet ,, Finality-John, emedan han ständigt förklarade den då skedda utvidgningen och ombildningen af valrätten för ,,slutlig och oföränderligk, började emellertid sjelf att år 1852 arbeta på en ny reform. Toryministeren af år 1859 var djerf nog att gå in på denna svåra uppgift och inlemnade genom Disraeli ett reformförslag, som likväl icke hade någon framgång och som helt och hållet gick upp i rök, då ministeren afgick. Under de år, då lord Palmerston, med en från alla håll erkänd makt, ledde Englands styrelse, framkommo visserligen förslag om förändringar i enskilda delar af vallagens bestämmelser, men den gamie och erfarne statsmannen förstod likväl att sysselsätta parlamentet och den allmänna meningen med andra saker samt att hålla reformfrågan i bakgrunden, dels emedan han icke ansåg den af trängande vigt och dels emedan han hade en klar blick för de faror, som dess diskussion skulle medföra för partiställningen. Ministeren Russell-Gladstone, som öfvertog styrelsen efter Palmerstones död, upptog deremot valreformen som en hufvudpunkt i sitt program, och under 1866 års parlamentssession framlade denna minister sin bill, som nedsatte valcensus för städerna från 10 fed — pd. i hyra till 7 pd. och för landtdistrikterna från 50 pd. i fasta årliga afgister till 14 pd. Förslaget gaf signalen till en mycket häftig strid, under hvilken tories funno allierade hos en del moderat-liberala, och då Gladstone med sina många lysande egenskaper förband en hög grad af egensinnighet och brist på tillmötesgående, så blef följden, att ministören midtunder sessionen — efter en omröstning, som icke kunde sägas hafva varit afgörande för dess förslag --afgick. Ett kabinett af tories efterträdde och öfvertog förpligtelsen att lösa uppgifton, hvilket var ett svårt värf för en regering, som endast disponerade en minoritet i underhuset, och hvilkens anhängare under en mängd år hade förklarat sig mot hvarje förändring i grunderna för den engelska statsförfattningen. Det gjordes äfven åtskilliga misslyckade försök, som hotade ministeren att gå under, intilldess Derby och Disraeli beslöto sig till det energiska beslutet att skilja sig vid några kolleger — lorderna Carmarvon och Cramborne samt general Peel — som gjort motstånd mot en vidsträcktare reform, samt förelade en bill, som gick betydligt utöfver hvad de liberala året förut erbjudit. Det kan icke nekas, att tories härigenom hafva kommit i en afgjord motsägelse mot sig sjelfva, samt att de förnekat flera af de grundsatser, som jemt utgöra detta partis sammanhållningspunkter; de hafva äfven ofta nog fått höra detta under debatten, der man förebrådde dem, att de mera låto leda sig af underhuset än ledde detsamma, och man fick här rätt ofta se den underliga tilldragelsen, att de konservativa stundom förenade sig med de radikala mot de moderat-liberala. Det är för öfrigt icke första gången i Englands histostoria, som vigtiga lagar genomföras af dem, som länge varit deras ifrigaste motståndare: hertigen af Wellington genomförde katholikernas emancipation; Sir Robert Peel afskaffade spannmålslagarne, just som Lord Derby och Disraeli nu genomdrifvit valreformen. Denna reform skall helt visst blifva af stor betydelse för Englands politiska lif, men vi tro likväl att man, under intrycket af att slutligen hafva kommit till ett resultat med den så länge förhandlade frågan, har någon benägenhet för att öfveruppskatta dess omedelbara verkningar. Den nu af drottning Victoria sanktionerade reformbillen torde lika litet som dess föregångare kunna få gälla som något definitivt ordnande af frågan, den är endast ett stadium på den väg, som tidsandan med oemotståndlig makt tvingar England att följa. Den engelska demokratien, som specielt rekryteras af fabriksarbetarnes energiska och intelligenta skaror, är fullt medveten om sin stvrka: och dessa arbetare skola helt visst