Detta lottningssystem med tillåtelse at! för penningar friköpa sig från den personliga tjenstepligten har så många olägenheter, att det icke står i öfverensstämmelse med nutidens fordringar. Först och främst blifver det olämpligt, ja rent af orättvist. att genom lottning afgöra hvilken skall blifva soldat. Man gör derigenom en mans öde för flera år af hans lefnad beroende al ett rent lyckospel, af det tillfälliga dragandet af ett högre eller lägre nummer, och detta öfverensstämmer icke med moralens bud. Då den lottande kan genom ett högre nummer befrias från tjenst, men genom ett lägre förpligtas dertill, närer man hos honom den föreställningen att soldatståndet är en olycka. Rekryten, som genom lottning tvingas att i hären inträda, gör detta endast med inre motvilja och medför följaktligen missnöje i det nya ståndet. Vil kan han under freden icke yttra denna obenägenhet på annat sätt än genom samtal utom tjensten enär disciplinen påkallar ovilkorlig lydnad utan invändningar; men i tider af fara, då soldaten frivilligt skall utveckla hela sin kraft, framträder denna inre motvilja mera märkbar och minskar truppernas värde. Då vår tids ungdom icke utan stor motvilja underkastar sig soldatlifvets tvång, begagnas tillåtelsen att friköpa sig från personlig tjenstgöring år från år allt mera. Inom alla länder, der konskriptionssystemet tillämpas och friköpningsrätt är medgifven, finner man derför äfven armåerna till stor del rekryterade ur de fattigaste, på bildningens lägsta trappsteg stående folkklasserna; till och med den bergade bonden och den försigkomne handtverkaren utbetala hellre den bestämda lösesumman, än de låta sina söner tjena i hären. Detta sätt att rekrytera bland de fattigaste och mest obildade folkklasserna är dock lika ofördelaktigt för staten som för armen. Den fattige, hvars enda rikedom är hans friska kropp, ålägges på detta sätt att bringa äfven den såsom ett offer åt kriget, under det att den välmående för några hundra rdr kan friköpa sig från all krigstjensi. Det ligger en hånande orättvisa mot de mindre bemedlade deri att vilja välta den utan tvifvel för många hård: tryckande bördan af militärtjensten nästan uteslutande på deras skuldror, mcdan man lemnar välmågan i ostörd njuning af sitt öfverflöd. Finnes någon konseqvens häri? Huru kan man väl i vår i så många afseenden ytterst filantropiska tid, då jemlikhetsbegreppet nästan allestädes slagit så djupa rötter, ännu låta sådana inrättningar ega bestånd? Kan man vänta att dessa trupper skola med hänförelse gå i striden? Väl kan man genom iakttagandet af en sträng disciplin drifva dem i elden mot fienden, men några hjeltedater hvarken kan eller bör man vänta af dem. (Forts.) — k RER .