kände, att mitt lifs ändlösa strid var börjad, ty — här har ni ett bevis på min oböjliga karakter — det stod oåterkalleligt genast i första ögonblicket sast hos mig, att jag aldrig, aldrig skulle bli Efraim Narischkins hustru. Ufterskänk mig; den närmare förklaringen till detta beslut. Jag vill ej nogare skildra det förfärliga, som då så djupt och tungt ingrep i min känsla. Endast så mycket vill jag säga er: jag kunde ej taga denne mig påtvingade man till make; hela min inre, qvinliga känsla uppreste sig deremot, och detta ingaf mig kratten och ihärdigheten till mitt förtviflade motstånd. Och likväl skulle detta motstånd brytas, åtminstone skulle försök dertill göras med alla de medel, som stodo en man i min fars ställning till buds, och han var sannerligen ej mindre fast i sina beslut än jag. In dag sade min far vid middagsbordet till mig: I morgon kommer Efraim Narischkin, och jag skall förlofva dig med honom. Jag teg. Nästa dag kom, och med honom den punktlige affärsmannen Efraim Narischkin. Derpå hade jag ännu väntat med den sista skymt af hopp: porträttet kunde ju hafva missledt mig, och mannen sjelf skulle måhända utplåna det intryck, som det gjort på mig. Men ack, det hade ej missledt mig; det kunde kallas förföriskt skönt, jemfördt med verkligheten, och Efraim Narischkin, den utlefvade, af girighet och penningelystnad vanställda, förstelnade menniskan med de tartariskt plirande ögonen och det gula, enerverade ansigtet, var ej en man, som den stackars Jane kunde älska, än mindre taga till sin make. Då nu min tar, ledande sin aftärsvän vid handen, inträdde till mig och sade: , Här är min dotter Jane, och här är Efraim Narischkin. Betrakten hvarandra, J skolen bli man och hustru efter vår profet Moses lag! och då nu Efraim ville räcka mig sin hand, då trädde jag tillbaka och utropade: ; Nej, min far, jag gifter mig ej med denne man, äfven om du befallde mig det med sjelsve profeten Moses röst. Forts.)