skulle bli nöjd med honom. Åck, han menade dermed — hyilket jag då ännu ej förstod — ett äktenskap, och i sanning, härutinnan hade han sina alldeles egna åsigter, och hur fast han vidhöll dem, skall ni mycket snart erfara af hans handlingar, Jag hade, då min far för första gången talade med mig om ett förestående giftermål, ingen aning om hvad äktenskapet egentligen var, och jag förblef derför temligen likgiltig vid hans antydningar derom. Men en dag skulle komma, då denna aning med förskräckelse blef mig klar. Min far lät en afton — en dittills oerhörd händelse — kalla in mig på sitt kontor, och jag lydde genast. Han uppslog för mig åtskilliga räkenskapsböcker, hvilka han, såsom han sade, anordnat till förmån för mig, hvarefter han tillade, att jag nu vore aderton år och således måste gifta mig samt att han redan kände en man, som vore egnad att bereda min lycka. Jag svarade intet härpå, utan åhörde honom lugnt. Detta hade varit den första tydliga antydningen, och dervid förblef det tillsvidare. Ännu ett halft år förgick, utan att någonsin ett ord åter yttrades derom. Efter denna tid blef jag ånyo kallad till min far, och nu förklarades för mig en dotters, en qvinnas, och isynnerhet en lydig qvinnas pligter. Låt mig hastigt förbigå hvad jag här erfor. Endast så mycket vill jag säga, att det stämde mig märkvärdigt sorgsen, ehuru jag ej visste hvarför. Plötsligt framtog min far ett litet miniatyrporträtt ur en låda, räckte mig det och sade, utan att ändra en min: , Betrakta detta porträtt och behåll det. Det är din tillkommande mans. Jag tog porträttet, kastade en flygtig blick derpå och frågade, medan blodet redan stelnade i mitt hjerta: , Hvem är denne man, hur heter han och hvar bor han? Min far kastade en besynnerlig blick på mig och sade med isande köld: ,,Det är Efraim Narischkin från Petersburg. Han är min affärsvän och en mycket rik man. Nu kan du gå.Jag gick. Jag stängde mig inne i min kammare, på det ingen skulle störa mig, och framtog Efraim Narischkins porträtt. Jag såg länge på porträttet och betraktade det noga, utan att veta, att de bitsraste tårar redan öfversköljde hela mitt ansigte. Och hvarför grät jag? Emedan jag instinktlikt