Tillika var han orygglig i sina beslut, nästan jernhård i sina föresatser, och jag tror, att han heldre velat se oss alla dö, än att vi skulle blifvit från vår tro aflälliga och från hans saderliga föreskrifter afvikande barn. Så följde han i allt endast sitt eget godtfinnande, och aldrig rådslog han med oss barn — jag hade ännu tvenne systrar och en bror, som nu äro döda — om det ena eller andra, som dagligen förekom. Att vi således ej hade några önskningar, eller åtminstone ej uttalade dem, förstås af sig sjelft, och vi uthärdade heldre den största bedröfvelse, än att vi i ringaste mån skulle velat uppresa oss mot hans vilja. Jag vill ej alltför hårdt tillräkna honom denna maktfullkomlighet eller denna envishet. Han hade måhända i sin ungdom gjort bittra erfarenheter, lifvet hade måhända handskats hårdhändt med honom, han hade dessutom uppväxt i sina fördomar, och ingen varmhjertad, bildad mor hade mildrat hans hårda sinne eller afslipat hans kantigheter. Han hade ju alltid hatt rätt i sina affärskalkyler, således ville han äfven alltid ha rätt inom sin familj. Hans vilja var alltså vår lag, vårt rättesnöre, och aldrig afvek någon af oss det ringaste derifrån, ehuru vi ofta i tysthet frågade oss, hvarför vi voro så slafviskt fängslade till kropp och själ. Att vi alla ledo vid dessa frågor, som aldrig erhöllo något svar, är lätt begripligt; men mest led mitt veka sinne deraf, att jag så föga fick följa mina böjelser och ej blef undervisad i de konster och vetenskaper, hvilka skänkt min goda mor så mycken njutning och så rik tröst. Detta så länge tyst burna och derför desto djupare med mina känslor och tankar sammanväxta lidande vann slutligen ett stort inflytande på utvecklingen af min karakter, och min far såg, utan att ana orsaken dertill, likväl verkningen deraf och kallade mig ofta sin styfsinta dotter, sitt iskalla barn, sin envisa Jane. Huruvida han hade rätt deri, vet jag ej; jag torde väl ha förekommit honom sådan, och han misstog sig sällan i sitt omdöme om de honom underlydande familjemedlemmarne. Men att jag sednare icke blott syntes honom sådan, utan verkligen var det, är blott alltför säkert, men skulden härför drabbade honom lika tungt som mig. Så uppväxte jag småningom, oböjlig och fast i mina åsigter, liksom min far i sina, och han hade redan ofta talat om, att han ville sörja för en god framtid för mig samt att jag