JUDINNA N?:) Berättelse af Philipp Galen. (Öfversättning af J. Philipsson.) Det är sannt, enighet och ömsesidig välvilja herrskade denna krets. Den ene hjelpte den andre hvar och när har kunde, understödde den svigtande och upplyfte den sjunkande men detta var också allt hvad man såg ske och hvad mar med de uppmärksammaste öron förnam. Detta har visserliger en mild, lugn, patriarkalisk anstrykning, men i längden trötta och förlamar det dock mycket. Ty från den njutningsrika glada verld, som företedde sig bland de kristne i vår omedel. bara närhet, trängde ingen uppmuntrande ton inom våra tysta murar; ingen frisk, genom rymden sväfvande tanke, som derute lyfte och förskönade menniskolifvet, förnams bland OSS, Vi från jorden afskildt lefvande. Så kom det sig, att vi uppväxte i en sällsam ensidighet uti åsigterna om förhållandena i denns verld, att vi alls icke visste något om, ej kände den egentliga verlden omkring oss. Ått så var, insåg jag visserligen änm ej på den tiden, jag erfor det först sednare, då jag kom hi till min tant och lärde känna åtskilliga kristna familjer, mec hvilka hon umgicks lika ofta som med judiska. Så uppväxte jag alltså tyst och obemärkt i min fars hus nästan uteslutande öfverlemnad åt min egen, tidigt vaknade eftertanke. Den tysta längtan, det stundom kända begäre efter ett större umgänge, sådant vi sågo kristna barn i vår grannskap ega, fann icke den ringaste näring. Redan en ut talad önskan härom ansågs af min far såsom ett odräglig! missljud i hans patriarkaliska lugn, såsom ett straffvärdt in grepp i hans rättigheter; ty min far var visserligen en rätt skaffens, pligttrogen och arbetsam man, men derjemte er sträng, kall husbonde och dessutom en rättrogen jude, som aldrig afvek en hårsmån från de honom föreskrifna lagarne H PR Asd