Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1867, sida 2

hlla större skogar i vårt land. Det finnes väl icke någon större skogsegare i landet, som ej deraf har ersarenhet. Alldraminst ära lir Dickson Co vara derifrån befriade. Fastmer hafva vi försport, att desse hertar böral vara öfvertygade derom, att de årligen köpa betydliga massor timmer, som blifvit olofligt afverkadt på deras eqna skogar. Ty huru skola de kunna kontrollera sådant? Ilär är ju fråga om milsvidder, utan uppdragna råmärken mellan vare sig de enskiltes skogar inbördes eller mellan dessa och kronans. Dagl. Alleh:a retererar ett äldre mål rörande qvarstadsbrott å i beslag taget timmer, hvilket mål eger den mycket besynnerliga karaktären, att sedan häradsrätten dömt tvenne personer, som blifvit förvunna till detta brott, att böta hvar tör sig 20 rdr, och sedan Svea Hofrätt stadfästat detta utslag, hvilket beslut vann laga kraft, så upptogs målet åter genom Justitiekanslern, hvarefter den slutliga domen hos Kongl. Maj:t blef, att qvarstadsbrytarne, John Persson i Baggböle och nämndemannen Johan Lundström i Öfver-Rödå, dömdes alt betala tillika ersättning för den förlust, som genom deras brottsliga handling ansågs hafva trässat kronan, uppgående till ett belopp af 5,791 rdr. Af målet framgår ej, att Baggböle bruk haft med denna sak något att skaffa: men af böternas kontanta inbetalande drager . Al den slutsats, att herrarne son hållit de nämnda personerra skaa för den ådömda bestraftningen. känna icke det minsta huru med denna sak sig förhåller, men antaga att någon förklaring derom väl blifver i sinom tid synlig. Då nämndemannen Lundström s vara Baggböles och Norforss såggares flottningschef, så antyder det att han icke stod i något särskilt tjensteförhållande till det förutnämnda bruket. — Om sågverksägarne erlagt de dr böterna hvilket man ju alls icke känner — så har dertill kunnat finnas annan anledning än medbrottslighet, hvaremot det synes oss att de bort afskeda de sålunda förvunna tjenarne eller handtlangarne, under förutsättning att dessa varit i deras tjenst. Under alla förhållanden är det oss alldeles klart, att sågv igare, i herrar Dicksons ställning, omöjligt kunnat gilla eller vara med om ett brytande af qvarstad, om de också, i likhet med alla andra sågverksägare, ej kunna undgå att köpa sågtimmer, hvilkas afverkningsort — vare sig den är kronans eller deras egna skogar — de i många fall omöjligt kunna kontrollera. Likaså orimligt är det att antaga, att samme herrar skulle vara på något sätt delaktige i det bryaf qvarstad, som rapporterats af garen Lindh. Om inga andra och grunder talade hiäremot, så är det ens ringhet, ty för ett par tusen sågtinnner lärer icke ett bruk behöfva göra sig delaktigt i ett sådant våld, som disponerar hundratusental timmer. Vi röra oss emellertid här helt och hållet på gissningarnes område, då vi i detta ärende icke erhållit någon ledning för vårt omdöme, och afvakta derför nu de upplysningar i ämnet, som icke lära uteblifva i sammanhang med de åtal, hvartill dessa händelser, efter hvad man känner, komma att leda.