Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1867, sida 2

namn, åän jag nu bär, och i stället för det, som jag bortlade då jag lemnade hans hus, antog jag min ogifta tants namn, Norrmanson, hvilket ej heller är hennes ursprungliga, enär hon redan för många år sedan i hemlighet lät döpa sig och då ombytte namn. Min uppforstran var god, och jag blef, såsom nästan alla judiska barn, tillhållen till flit, men framför allt till lydnad mot min far. Lydnad är ett outrotligt element i det judiska barnets hjerta, och familjens fader är ännu alltjemnt hos oss den ofelbare patriarken, ledaren af vårt jordiska öde, herren öfver lycka och olycka, såvidt en menniska kan vara det. Min far var och är en välmående, ja en rik köpman, och hans handelsförbindelser sträcka sig öfver många delar afjorden. Han har alltid haft lycka i sina företag; blott en gång var han nära en stor olycka, men han räddades från fördersvet genom en tysk fordringsegares högsinthet, hvilken, tror jag — jag vet det ej så noga — tillika var hans ungdomsvän. Om denne man talade han alltid med stor aktning, ja vördnad, och kallade honom mångfaldiga gånger sin heders och sin jordiska lyckas räddare. Emellertid erinrar jag mig denna händelse blott mycket dunkelt, enär den tilldrog sig i min tidigaste ungdom, och blott af min mor erfor jag sednare några få detaljer derom. Denna min mor, som var ungefär tjugufem år yngre än min far, hvilken först gifte sig vid framskriden ålder, var en qvinna af hög bildning, utrustad med stora själsgåfvor, och stod i många hänseenden vida öfver min far; utan att dock någonsin låta honom känna sin öfverlägsenhet eller glömma den aktning och lydnad, som hon var honom skyldig. Af min mor, som jag öfverhufvudtaget har att tacka för mycket, lärde jag nästan allt hvad jag vet. Hon undervisade mig i engelska och tyska språken, hvilka jag båda talar, samt i historia och litteratur; endast i hebreiskan undervisades jag af en lärare i skolan, hvilken jag dessutom besökte. Ja, hon var hemmastadd i allt hvad som rörde konst och vetenskap; hon kände många betydande män personligen, och hennes föräldrars hus hade varit samlingsplatsen för lärda och konstnärer. Hos min far kunde hon visserligen mindre följa denna böjelse och sträfvan, och ehuru hon alltid gerna talade och korresponderade med män af hög bildning, så måste hon dock