— Jaså, ni känner det? utropade hon med återuppvaknande beslutsamhet. Nåväl, då måste och vill jag säga er, att ni ej skall träda mig närmare, att ni ej skall förena er med mig. Jag — nej, vid Gud, nej! — jag får ej rycka er in i mina förfärliga förhållandens hemska hvirfvel. Ni har redan förut, genom ert eget tunga öde, ej varit lycklig, och ni får derför ännu mindre betungas med en annans öde, ett öde, för hvilket ingen, nej ingen hjelp finnes. Just denna fasta vilja bör öfvertyga er om min sanna vänskap och tillgifvenhet för er, och på det ni må inse, att jag har en sorglig rättighet att tala så till er, vill jag nu göra hvad jag ännu aldrig gjort inför någon menniska — med undantag af min aflidna tant och en i Sverge bosatt väninna — jag vill anförtro er allt, det vill säga, jag vill med få ord berätta er min lefnadshistoria. Ack, jag är visserligen ej förberedd på att, såsom det nu kommer att ske och måste ske, lemna er detta förtroende; jag har ej i förväg kunnat öfverlägga om de ord, jag vill välja, men er olycksaliga bekännelse — jag kallar den så, emedan den gör oss båda olyckliga — tvingar mig att i förtid för er upplåta portarne till mitt yttre lif, hvarigenom ni skall lära känna och fatta det inre ve, som förgiftar min tillvaro. Ack — förlåt denna klagan, den skall vara den sista, som jag höjer öfver er — ni har med denna bekännelse våldsamt ryckt mig ur den stilla bana, på hvilken jag med så mycken möda råkat in, och utan att vilja göra mig ondt, har ni tillfogat mig det bittraste onda, som en menniska kan tillfoga den andra, i det ni tvungit mig att visa mig för er sådan jag är: en ur det menskliga samhället utstött, en med förbannelse belastad. Men ni skall ej plikta derför, och jag vredgas ej på cr. Det må hafva varit ert öde att genomkorsa mitt, och för ert öde rår ni lika litet som jag för mitt. — Men hör nu hvad jag vill berätta er! ANDRA KAPITLET.