Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1867, sida 1

Jane teg upprörd, och Reinhold såg blott alltför tydligt att det af henne föreburna hindret för hennes böjelse ej va det verkliga, det för henne bestämmande. Äfven hon känd med sin fina iakttagelseförmåga ganska vil, att han såg ocl måste se detta, men hon uppgaf detta oaktadt ej så hastig det en gång anförda skälet, utan sade efter en stund, bedröt vad skakande sitt sköna hufvud: — Jag anser er kärlek ingalunda för svag eller er tro fö krass och inskränkt, men ej heller min är detta. Om jag kund och finge älska er, så skulle min tro visserligen ej hindra mig derifrån; jag skulle snart lära att tro hvad ni tror, och till ochmed den form, i hvilken ni tillber er Gud, skulle snart bl min. Ty jag skulle aldrig samtycka till, att ni som krister behölle mig vid er sida som judinna och på så sätt införde i e lefnadsställning ett fremmande element såsom en öfverssödiä börda, hvilken i längden endast kunde bli er alltför tung oci odräglig, — Nåväl! Ett af båda är ju endast möjligt, kära Jane Men hvad ni än må vara eller bli, och till hvad ni än må be: sluta er; det är alltid säkert och derom må ni vara öfvertygad; den kristne är verldens skapare och upprätthållare, alltså er och min Gud, ej behagligare, än juden. Ty Gud är så vis, så god, så stor och så mild och kärleksfull i afseende på de menskliga tingen och egenskaperna, att Han tager till siti stora hjerta hvarje rättskaffens och redlig, han må vara jude eller kristen, eller tillochmed hedning. Vå uppfattar jag åtminstone min Gud, och så har jag alltid uppfattat Honom, — Ni talar öfvertygande och jag tror er äfven, ja jag är förvissad om den inre sanningen af er tro på den gudomliga godheten, svarade Jane med djup känsla; men, fortfor hon beslutsamt och med mot himlen riktad blick, ni kan derigenom ändock ej bringa mig ifrån min föresats — nej, nej, ni kan det ej, ty den är — och måste vara orubblig! Reinhold teg och betraktade den bredvid honom sittande och så talande med en pröfvande blick. Och då insåg han — 0, med hvilken smärta! — att hon talat sanning, ty han läste denna orubblighet i det bestämda uttrycket i hennes min, i hennes fast blickande och måhända just nu Gud öfver molnen sökande öga, Att således en annan, för honom ännu förborgad, inre makt verkade i hennes hjerta, i hennes själ, in