I Dessa båda satser hoppas jag få erkända såsom axiomer, och vill nu söka visa, att svenska folkets beskattning ej hvilar på dessa grunder. Det torde ej vara för tidigt att påpeka detta förhållande, då man ser yrkas på progressiv beskattning af en organ inom pressen, som vill göra sig still målsman för den stora massan af de arbetande klasserna; ty midt emellan nuvarande besskattningssystem och det progressiva ligger det, som är bygdt på ofvanstående tvenne grundsanI ningar. Svenska folkets beskattning utgår under åtskilsliga former, af hvilka jag vill taga i betraktande följande: 1) Grundskatt på jorden. 2) Tillverkningsskatt på industriens alster. 3) Införselskatt på sådana artiklar, som utlandet framalstrar billigare, och hvilka det är handelns uppgift att tillföra oss, den s. k. importtullen. 4) Allmän bevillning. Af dessa olika beskattningssätt är det blott det ssistnämnda, som hvilar på ofvanstående tvenne grundsatser, och denna beskattning är en så obetydlig del af det hela, att den blott användes att för hvarje statsreglerings-period komplettera behofvet. Jag vill nu genomgå de öfriga beskattningssätsten och söka ädagalägga, huru dessa afvika från softanämnda grundsatser, äfvensom deras öfriga olägenheter. 1) Grundskatt på jorden. Hvem drabbar denna beskattning och huru är den fördelad? Ar det förmögenheten ? Nej, visst icke. Är det jordbrukaren eller jordegaren? Nej, icke heller! Då denne betalar en årlig skatt till staten för sin jord, måste han naturligtvis höja priset på denna jords afkastning med den skatt, han betalar. Det är j förbrukaren, konsumenten af jordbrukets alster, som betalar nämnda grundskatt på jorden. Och då vi alla, och den fattige mera uteslutande än den rike, lifnära oss med dessa alster, — vare sig vår föda kommer irån växteller djurriket — så är denna beskattning fördelad ej efter förmögenhet, fyrktal, utan efter hufvudtal eller muntal, och deruti ligger dess stora orättvisa. Deröfver kan dock ej jordbrukaren klaga mer än någon annan ätande medborgare, så länge landet ej behöfver importera dessa alster utifrån. 2) Beskattning på inhemsk industri. Denna fråga sammanfaller i vissa fall med föregående, i öfriga med efterföljande. Alltid blir det konsumenten, som får betala. Endast ifall det gäller en vara, som förbrukas af den förmögne mer än den fattige, och mer i proportion af hans förmögenhet, blir skattefördelningen rättvis, men dess sätt att uttagas dock alltid ett kringgående, en smygande stöld. 3) Beskattning på införande af varor utrikes ifrån, eller importtull. Hufvudändamålet med denna tull är att skaffa staten inkomster. En underordnad afsigt dermed, och ett alltid kärkommet svepskäl, är att skydda inhemsk tillverkning. Låtom oss betrakta frågan från hvardera synpunkten särskildt. a) Införseltull såsom statsinkomst. Beskattningen drabbar här, likasom i föregående fall, förbrukaren af den införda varan. Han får nemligen betala, utöfver varans naturliga värde i marknaden, den tull, staten lagt på dess införande. Vore det slut härmed, så hemföll saken blott till ojemt fördelad beskattning; men utöfver denna tull måste varans pris höjas med, hvad som åtgår att aflöna detta i alla tider förhatliga tullembetsverk, hvilket öfver allt är framme för att verka hämmande på det fria varuutbytet. Ytterligare tillkommer den prisstegring, som skall ersätta marknaden (köpmannen) för allt detta hämmande, detta sink, denna friktion, som alstras af detta band på varuutbytet. Denna sista prisstegring är visserligen svår att beräkna, men troligen är den större, än den inkomst, staten drager af införseltull. Vi se således, att tullen gifver staten mindre — troligen blott em ringa del — än den tager från förbrukaren, från folket. Skillnaden blir alltid en gifven nationalförlust, en kraft, som åtgår att öfvervinna friktion, der ingen friktion behöfde finnas. Låtom oss nu lemna åsido denna skillnad, denna absoluta nationalförlust, och betrakta huruvida beskattning genom tull blifver rättvist fördelad med hänseende till den ena at de grundsatser, med hvilka jag inledt dessa betraktelser. Träftar denna beskattning förmögenheten? Om på denna fråga den store statsekonomen svarar: Ja, ty vi hafva endast lagt tull på ötverflödsvaror! då frågar jag återigen: Ilvilka äro öfverflödsvaror? ar kanske kaffe en sådan, denna sunda, helsosamma föda, som nyligen blifvit intörd såsom dagligt mål för gemenskapen inom vår arm6; denna dryck, som förtäres af hvarje backstugugumma, som ,Sstärker kroppen och lifvar själen; denna dryck, som kunde utgöra den bästa afledare för den olycksaliga smaken för bränvin? Nej, gode statsekonom! Öfverflödsvaror äro i praktiken endast de, hvilka förbrukas blott af de förmögne, och denna förbrukning återigen blir så obetydlig, att tullbeläggning å sådana varor, i afsigt att skafla staten inkomster, ej skulle löna mödan. Antag att en arbetare, som kan förtjena 500 rdr om året, af någon beskattad vara, t. ex. kaffe eller tobak, förbrukar en tiondedel af hvad millionären gör (antagandet är ju liberalt från min sida). Denne sednare har i afkastning af sitt kapital 50,000 rdr om året, och borde således till statsinkomsterna bidraga med hundra gånger så mycket som arbetaren. Enligt beskattningssystemet genom tull och ofvannämda exempel, bidrager han blott med tio gånger mer än arbetaren. Om man dertill vill taga i betraktande, att arbetaren behöfver långt större del af sin årsinkomst för att lifnära sig än millionären af sin, så blifver orättvisan så mycket större. I här anförda exempel, beskattar staten således den fattige arbetaren tiodubbelt högre än millionären. Är detta rättvisa, är det klok statshushållning? Är det billigt, att arbetaren i Srerge måste för de kläder, hvarmed anständigheten och kölden i vårt kalla klimat fordra att han skall skyla och skydda sin kropp, betala 20, ja 30 e. mer, än arbetaren söder om sundet och Östersjön ? Nej! och tusen gånger nej! Samma svar gifver oss fven anblicken af dessa tjogtals svenska arbetare, hvilka man dagligen ser vandra på våra gator med ett uttryck af resignation och stilla beslutsamhet, hvilka äro på väg att söka ett annat fädernesland för sina efterkommande, der arbetaren har bättre utkomst. En gammal historia är, att man kunde från Göteborg göra en resa till Bremen och tillbaka, der köpa en uppsättning kläder, och hafva resan betald med skillnaden i pris på denna uppsättning der och i Sverge. Jag tycker, att ett sådant förhållande är för landet långt större skam, än det för detsamma är heder att idka en klädestillverkningsindustri, som kan uppehållas endast med en oerhörd beskattning på hvarje kläde-förbrukande medborgare, hvilken stora beskattning, utom den lilla del deraf, som staten får i tull för infördt kläde, är en absolut nationalförlust. Man försvarar vår tulltaxa med påståendet, att fattigt folk ej behöfver förbruka tullbelagda varor. Detta påstående är sannt, men fullkomligt opraktiskt Iat nrisot nå kaffe sfjioa 100 2 Ach man