Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1867, sida 1

— Ni frågade mig i går, fortfor hon efter en paus, on min själ, mitt hjerta alls icke mera hade rum för något anna än endast och allenast för mitt tunga och sorgliga öde, oci jag svarade er derpå: Nej, det har ej mera rum för något an nat. Nåväl, jag har måhända varit alltför snabb med dett: svar, eller ock — ifall ni heldre hör det — jag har, efter en sam. retsgrann pröfning af mina yttre förhållanden och mitt inre kommit på andra tankar. Och sålunda säger jag eder då nu Jo, min själ har rum för ännu något annat. — Var stilla, jag ber er, och afvakta tåligt hvad som skall komma. Naturligtvis önskar pi att få höra detta andra betecknadt med ett namn och — äfven detta namn vill jag gerna och ärligt nämna för er. Ni har redan ofta kallat mig er ,kära väninna, och äfven jag har tilltalat er med benämningen ,, min vän. Nåväl, liksom detta af er begagnade ord, såsom jag hoppas, ej är något tomt ljud, så skall det ej heller å min sida vara det, Ja, min käre, gode doktor, jag vill vara er väninna af allt mitt hjerta, i ordets hela omfång — men också intet, alls intet mera. — Tålamod, säger jag; jag har på långt när ännu ej slutat. Hur jag förvärfvat mig och förtjenat den sköna rättigheten att vara er väninna, vet jag egentligen ej sjelf. Men det är nu en gång så. Molnen ha öppnat sig äfven för mig, cch denna sköna gåfva har fallit i min hand. Jag emottager den med glädje af Försynen och jag skall framgent visa mig tacksam derför. O, ni kan ej föreställa er hur lycklig, hur outsägligt lycklig jag är af denna tanke, detta medvetande! En ny verld har dermed öppnat sig för mig och jag har blifvit en helt annan menniska. Ty vänskapen, som jag i afseende på tvenne personer af olika kön hittills endast känt af ) Se H-T. n:o 191.