011. berättar Sjelf 1 förordet till denna supplaga, att, då den för nära ett lustrum sedan utkom i Norge, den väckte en storm saf ovilja äfven på håll, der man eljest ej besattar sig synnerligen mycket med litterära alster. Det sätt, hvarpå kärleken soch äktenskaperna misshandlades af pjessens hufvudperson var också alltför hånsynslöst och obarmhertigt för att ej försarga många hederliga hvardagsmenniskor, som kände sig träffade af pilregnet, och då Falk var en fantasiskapelse, med hvilken väl en kritiker, men ej den praktiskt förständiga allmänheten kunde rimligtvis börja krig, var det naturligt nog, att harmen riktades mot författaren sjelf. Man insåg ej orimligheten af att göra denne moraliskt ansvarig för alla hans hjeltes förbrytelser mot samhället, dess seder, Ibruk och hela konventionella uppfattning af lifvet — en orimlighet, som var desto större, som Falk var hjelten i en komedi och såsom sådan sjelf måste göra sig skyldig till förvillelser, till öfverdrifter och misstag, som slutligen vålla den hemska brytningen. Att Falk sjelf, trots hela den genialitetens styrka, hvarmed förf. utrustat honom och låter honom uppträda mot det trångbröstade, det fördomsfulla, det filisteraktiga, det materialistiska i den gängse verldsåskådningen, är en komisk figur, bör man) kunna inse redan tidigt nog, och det framlyser klart vid styckets slut. Han visar sin svaghet just då han som bäst vill utveckla hela sitt sublima innehåll, han uppnår ej sitt eftersträfvade mål, men då han mysslyckats, tager han — trots kärleken till Svanhild — dock detta ganska lätt, återkommer i sitt vanliga tillstånd och är samme om sin egen andliga öfverlägsenhet förvissade lättsinnige öfversittare, som vid styckets början. Detta hindrar icke, att andra i denna pjes förekommande personer — såsom hr och fru Straamand, Styver och fröken Skjere — äro äfven komiska subjekter; Falk blottar deras svaga sidor och ler åt dem, men blir sjelf i sin ordning komisk jemte dem för åskådaren. Liksom snillrika fantaster i allmänhet är han stark i kritiken, men svag i att framställa något positivt i stället för hvad han rifvit ner. Han för stora och stolta ord på tungan om idten, men då han skall förvåna verlden genom att realisera denna id6, har han blott lösliga ehuru poetiskt vackra fraser till buds, och då Guldstad kommer och slår honom med hans egna vapen, står han redlös och nära nog svarslös och visar total oförmåga att bära upp den storartade roll han åtagit sig. Han kan icke bjuda Svanhild på någon bättre och varaktigare kärlek än den, som de af honom så djupt föraktade och hånade hvardagsmenniskorna kunna skänka dem de utvalt, han kan icke ens lofva henne så mycken trohet, som de kunna prestera — han kan icke på långt när bli för henne i längden hvad den prosaiske, men dock ädle och varmhjertade Guldstad kan bli. Svanhild, som varit dårad af Falks vältalighet och byggt sitt framtidshopp på hans kärlek, väckes i tid till insigt af grundvalens förgänglighet och drager sig från den lättsinnige och öfvermodige genialitetsaristokraten, hvars djupt rotade sjelfviskhet på ett verkligen ohyggligt sätt framträdt redan i den förs a scenen mellan honom och henne. Falk tycks vakna till ett halft medvetande af det förvända i sin ståndpunkt och sitt handlingssätt, men snart återvänder — såsom vi ofvan anfört — den gamla trygga sjelfbelåtenheten och han aflägsnar sig med studentqvartetten sjungande: Os har jeg end sejlet min Skude i Grund, 0, saa var det dog deiligt at fare Det är oförbätterligheten hos det komiska subjektet, som vi här finna hos Falk. Så tror vi, att ,, Kjerlighedens Komedie bör uppfattas. Förf. har icke skrifvit en tendenspjes; hans komedi är blott en tafla ur lifvet, hvarpå den i socialt hänseende radikale bilderstormaren Falk paraderar i förgrunden, och bakgrunden upptages af hederliga, grundprosaiska och hjertans ledsamma anhängare och anhängerskor af hvardaglighetens nyktert triviala lefnadsfilosofi. Alla dessa komiska personligheter — Falk inberäknad — äro i vår tanke, på det hela taget, förträffligt tecknade, om än enskilta anmärkningar kunna göras i detta hänseende. Så tyckes det som om någon öfverdrift egt rum i skildringen af presten Straamand; det animaliska draget i den hedersmannens väsende har blifvit alltför starkt utprägladt. Ej heller tyckes det rätt sannolikt, att Falks utfall mot den äktenskapliga sällheten skulle kunna komma en sådan man som Straamand att tvifla på sin egen. — Hvad Svanhild angår, så är hon obestridligen en med både finhet och talang framställd personlighet samt i hög grad egnad att väcka läsarens och åskådarens intresse, men det gifves dock hos henne ett och annat, som förekommer dunkelt. Så tyckes det eget, att hon närmar sig den man, som kort förut gjort henne ett förslag, som hon tolkar med dessa ord: a Di ser paa mig som Barnet paa en Silje, Der skjeres kan til Flöjte for en Dag. Då hon sedan mottager Falks ring, vet man ej rätt hvad betydelse man skall tilllägga den; man har svårt för att tro, det de begge själsfränderna trolofvats, enär ett sådant band strider mot hans nyss uttalade idber. Hennes slutliga antagande af Guldstads anbud har ej blifvit det rin