Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1867, sida 2

nom — hur skulle hon således visa sig i dag, hvad skulle hon i dag säga? Denna fråga sysselsatte honom uteslutande på vägen till det lilla huset, och den skulle, skenbart på ett angenämt sätt, bli besvarad. Ty var det tillfällighet eller afsigt, som fört henne till hans möte? — redan vid gallerporten, som om natten afstängde det lilla husets trädgård från vägen till höjden, stod i dag Jane och skådade — så syntes det den redan åter passioneradt uppbrusande — med väntansfulla blickar emot honom. Men ack! det var måhända ändå blott en tillfällighet, att hon stod der, och han hade således misstagit sig; den jublande uppfladdrande glädjen hade varit förgäfves, ty knappt hade hon sett Reinhold komma nedför berget, innan hon, i stället att, såsom han hoppats, komma till mötes, hastigt vände sig om och gick tillbaka till den lilla trädgården framför sitt hus. Reinhold genomfors af en isande känsla. Nej, detta hade han ej väntat, det låg utom hans så plötsligt uppdykade förhoppningar. Långsanmare än förut skred äfven han nu framåt, men då han var tätt bakom henne och hon redan måste höra hans steg på sandgången, då vände hon sig med en behaglig rörelse om och räckte honom, utan att säga ett ord, sin hand. Reinholds blickar flögo blixtsnabbt till hennes ögon och omfattade derefter med en hastig öfverblick hela hennes ansigte. Och då förvånades han verkligen. Aldrig förr hade han sett det så lugnt, så jemnt, så molnfritt. Det klagande uttrycket i hennes ögon var försvunnet, det sorgsna draget kring hennes läppar utplånadt, men visserligen stod ej heller någon varmare känsla att läsa derpå, intet gladt leende kringsväfvade dem, ingen vålkomsthälsning uttalade sig deri, om ej måhända dock den darrande brådska, hvarmed hon räckte honom handen och ett ögonblick längre och fastare än vanligt qvarhöll hans, kunde gälla såsom sådan. Lugnt och utan att yttra ett ord, skred hon vid hans sida mot huset och trädde öfver tröskeln; mycket mindre lugn, men lika tyst, följde henne Reinhold, då han öfverraskades af det allvar, hvarmed hon i dag mottog honom och han omöjligt kunde vara förberedd på allt, hvad hon inom sig beslutat att nu säga honom. Då Reinhold efter Jane inträdt i den lilla salen, stängde