Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1867, sida 2

dagen. Icke sannt, kära doktor, ni går ju ned till det lilla huset tills klockan tolf, eller kanhända stannar ni ännu längre och intar er frukost hos Jane? keinhold hörde med nöje dessa ord och beslutade genast att klokt begagna sig af dem, för att förebygga en möjlig störning från systrarnas sida i det tillämnade samtalet. — Ja, sade han, jag går i dag helt säkert till Jane, ty jag har lofvat henne det. Hon har ett vigtigt meddelande att göra mig, och, som ni sjelfva veten, är hon endast på förmiddagarne böjd för förtroliga samtal. — Ack ja, svarade Bertha, om aftnarne är hon alltid mycket tystlåten, vi ha alltför väl märkt det. Gå således och stanna rätt länge hos henne. Om ni ej är återkommen tills klockan half ett, så vänta vi er ej längre till frukosten. Adjö, och hälsa henne hjertligt från mig. Äfven Margaretha bad om sin hälsning, och nu qvarhöll intet mera den otålige. Uppfylld af en med hvarje minut tilltagande inre värme, sådan han alltid kände då han gick till Jane, anträdde han äfven denna gång sin vandring. Skulle hon äfven i dag — tänkte han på vägen — visa sin vanliga, om ej kalla, så likväl tvungna och öfvermåttan lugna min? Skulle hon äfven i dag börja samtalet med en likgiltig anmärkning och först småningom uppvärmas at hans blickar och ord, för att visa ett helt annat väsende än hon i allmänhet brukade låta se i början? O, han hade redan ofta sjelf sagt henne detta och på visst sätt beklagat sig öfver det kyliga emottagande, han alltid fick röna, men då hade hon alltid sakta skakat på hufvudet, någon gång dervid äfven gifvit honom en vänlig blick och sagt, att hon ej kände någon köld, att det ej heller vore hennes afsigt att visa någon sådan, men att, om hon verkligen syntes kall, endast något för henne sjelf oklart, som föregick inom henne, påtryckte henne denna prägel, samt att han måste ha tålamod tilldess hon hunnit vänja sig vid hans närvaro. De tusentals frågor, hvilka äfven hon i tysthet framlagt för sig sjelf, skulle dock efterhand kläda sig i ord, det låge en gång för alla i hennes natur att långsamt och försigtigt skrida framåt på en beträdd väg, och den väg, som leder till vänskapens tempel, är en lång väg, ofta betäckt med hinder, hvilka man ej alltid brådstörtadt kan undanröja. Så hade hon redan en eller ett par gånger talat till ho