Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1867, sida 2

Det är, yttrade taln, under lyckliga auspicier der sällsamma färd af ett hundratal svenska sångare mot södern nu anträdes. Svenska sångerskor och sångare hafva gjort vår nordiska hembygds toner kända hos de stora nationerna vunnit den heder åt vårt namn, att talade om den Italienska sångerskan eller sångaren, der talas nu om den svenska. Det är dock först nu, genom Eder, I sångare från Upsala högskola, dessa sånger skola blitva framställda i all deras skönhet. Och det lider intet tvifvel att ju man skall, på den stora arena der I kommen att snart uppträda, lyssna både med örelse och förvåning till dessa underbara toner från den fjerran, föga bekanta norden. Man skall i dem förnimma er från våra djupa, tysta skogar, från de klara insjöarne, de brusande vattenfallen, från våra grönskande lunder och ängar — och man har rätt deri, att det är denna natur som ,i dessa toner uppenbaras. Men den yttre naturen är dock icke alit — det är anden — den nordiska anden, som af naturen erhåller sin stämning, — hvilken är tonernas grund, den källa, ur hvars djup de framvälla. Och deri att I förstån denna ande, ligger den största betydelsen af Eder y de friska, klangfulla rösterna och den utmärkta samöfningen äro här icke nog. Det är uppfattningen, det är Edert föredrag, m. h., af innerlighet och renhet, jag vågar säga oskuldsfullhet, som utgör Eder styrka, ty det vittnar om ett ädelt sinnelag, och det vittnar tillika derom att I lyssnat till eder moders — den dyra fosterjordens — djupa andetag, hennes suckar af sorg och vemod och hennes glädje. Och det är icke allenast den sång, hvartill vi i afton med hänförelse lyssnat, från blomman af landets ungdom, som bär vittne om ett sådant sinnelag hos Upsala högskolas studentkår. Ldra dikter hafva burit samma prägel af en ädel håg, ren poetisk känsla och sann bildning. J hafven, vill det synas oss, undvikit de båda ensidigheter, hvartill lärdomssätena så lätt hemfalla: af lä doms-pedanteri, med thy åtföljande högmod, och af burschenhaftig råhet, med thy åtföljande öfvermod. Den enas väsen: — den magra gestalten med den krökta ryggen och glasögonen hängandg på lärdomsnäsan, skymmande en eldlös blick — år mig om möjligt ännu mer motbjudande än den motsatta, groflemmade bilden af rå och sinnlig kraft. J hafven räddat Eder undan dessa ensidigheter och så framställen J den unge, bildade och