hon dörren, hvilket hon eljest endast gjorde när luften ut var kylig eller rå. Sedan detta skett, gick hon längsamt til den lilla soffan och satte sig i ett hörn af densamma. — Kom, sade hon nu slutligen med lugn och fast röst och sätt er bredvid mig, tätt vid min sida. Såder. Vi vilj i dag stanna här och ej gå till poppeln. — Men hvarför icke? frågade Reinhold, som med hvarj minut blef alltmera beklimd om hjertat. — Det är något blåsigt i dag, svarade hon med ett knapp märkbart småleende, och den lätta vinden har rörliga vingar han kunde lätt bortföra de ord, som jag i dag har att säg: er, och det vill jag ej. De skola ej tränga till någon anna menniskas öron, och i edra skola de förbli fästade så läng som möjligt och så varaktigt som möjligt. Reinholds öfverraskning tilltog. Han satt orörlig i sit hörn och såg väntansfullt ned framför sig. Så sutto de båda, tysta och ostörda. Ingen kom för at afbryta de i början så lugnt med hvarandra samtalande; en dast uret på den lilla kakelugnen pickade i sakta, knappt hör bara slag, och på sin höjd förnams då och då Reinholds nå got häftigare andedrägt, som omöjligt kunde undgå den si tätt bredvid honom sittandes skarpa öra. — Sedan pi i går morse så hastigt aflägsnat er från mig fortfor hon, talande långsamt och sakta, har jag tillbragt ex proportionsvis lugn dag och en tillfredsställande natt. Ja; har tagit mig tid att öfverlägga, och Gud har stärkt mig, si att jag i allt lugn kunnat afsluta räkningen med mig och mit närvarande, tillochmed äfven med min framtid. Ja, det ha jag gjort, och sålunda ser ni mig nu, icke glad och nöjd, me likväl stilla och fridsam, med lugnadt sinne, sitta bredvid e och meddela er hvad jag öfverenskommit med mig sjelf at säga er. Stör mig ej i detta med möda tillkämpade lugn genomkorsa ej mina ändtligen ordnade tankar med frågor oci inkast, utan unna mig och gläd er med mig åt den frid, son nu — och jag hoppas för alltid — funnit väg till mitt hjerta Detta må vara min inledning. (Forts.)