Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1867, sida 1

Att HAr MLIACT a4 SCanaste dagarnCör. varit regnigt och blåsigt, vid mestadels sydlig vind. 15 13. Sverge, Finland och Norge. Helsingfors Dagbl. har blifvit satt i tillfulle att meddela det tal, hvarmed prof. Ir. Cygneus helsade gästerna at den Svensk-Norska eskadern vid dess nyligen aflagda besök i Finlands hufvudstad. Sannolikt skall ingen svensk man läsa vissa delar af detta tal utan rörelse Vi återgifva derur följande: När svenska män och finska stöta tillsamman, är det ju såsom skulle tvenne vandringsmän, hvilka någon tid varit åtskilda, men ändock mycket länge trampat samma vägar och stigar, åter en gång haft glädjen råka hvarann. Deras återscende sörbittras ej af förebråelser, dem minnet af deras nmanvaro eller skiljsmessa kunde framkalla. Ty ljuft och ledt, lycka och ofärd hafva de redligt och som goda vänner delat. Deras gemensamma färd begynte redan tidigt i deras läroår, ehuruväl ne också då, såsom så ofta äfven annars, ke ringa försprång framför kamraterna, Med säkrare, jemnare steg framgick dock hvardera parten under läroåren. Omsider trädde de upp, sida vid sida såsom mästare, lärande diverse folk qvid juris. Så tolkade de, med ledning af den store kyrkofadren Gustaf Adolf, åtskilliga kapitel af kyrkolagen på ett så grundligt och eftertryckligt sätt, att menskligheten allt intill denna dag funnit sig väl utaf att låta det lända sig till efterrättelse. en i krigskonsten gåfvo de, under inseende af en bland de yppersta virtuoser i densamma, åtskilliga ganska märkeliga praktiska loktioner, och med den påföljd, att somliga elever gjorde deri rapidare framsteg, än med lärarnes egna intressen varit förenligt. Allt det der genomlefde de båda reskamraterne redan för, lång tid tillbaka. Men så aflägsna än dessa äfventyr ligga från den stund, som nu är, träda de dock med underbar klarhet för vår själs blickar och öra mången gång. Skåden ditut i den kolsvarta natten! Genom dess mörker tindrar kanske några gnistor från de slocknande vakteldarne, kring hvilka våra förfäder beredde sig till de väntade gemensamma stridernas hetta och den hotande gemensamma dödens köld. — Och öfverröstande störtregnets dån hinna måhända ännu till oss de sista försvinnande ljuden at: ,, Vår Gud är oss en väldig borg! af Narva-marschen eller den Rjarneborgska. Då vi som lifligast påminna oss, huru dessa toner fordom eldade de svenske och finske kämparnes mod att stå och falla för samma hjeltedrottar och samma höga syften, förstå vi ock ganska hvarför det der sjömärket icke vuxit till en chinesisk mur, som kunde göra afkomlingarne af dessa kämpar oigenkänneliga för hvarandra. Men, mina herrar, ju längre Edert tillärnade tåg sträcker sig österut på det element, som är Ert egentliga, desto flera minnesmärken af vår gamla bekantskap skola der vara Er till mötes: på en gång rörliga såsom vågen och orubbliga säsom granithällarne. När Eder kosa sträckes förbi Hoglands, Fredrikshamns och det odödligt mianesvärda Svensksunds stränder, söken att låta Eder blick dyka ned till dessa ilande böljors botten. Det kan hända, att det synes Eder som vora vattnet der på djupet liksom purpurfärgadt, och det ser ut som ett återsken af en rosig sommarsky, nedfallet från fästet. Men HKdert själsöga finner ändock till slut att det är de ännu icke utplånade spåren af blod, som på dessa ställen flät tillsamman den tiden då Sverges och Finlands eskadrar voro tvenne armar på hvardera sidan om samma hjerta. De flesta bland de klaraste stjernor på våra minnens himmel, till hvilka finska folket aldrig skola upphöra att blicka upp med tacksamhet och beundran, äro gemensamma för svenskarne och oss. Våra tankar kunde således nog långe fortsätta sin återblickande vandring utan att sakna föremål, vid hvilka de hade anledning dröja med kärleksfullt intresse. Och jag ser, mine herrar, på edra ögon att ni icke skulle finna denna fo sättning tröttande. Men då äfven stunden har oafvislig rätt att göra sina anspråk gällande, gifver jag för dem vika, och utber mig att ännu få tillägga endast några få ord. Vi förstå ganska väl att äfven smärtsamma, minnen och känslor måste uppstå hos svensken, då han beträder Finlauds jord och färdas ötver dess vatten. Öfvervägande allt annat, bör likväl den tanken gifva honom ej blott tröst men glädje, att den odling, hvaråt Sverge här rödjat och brutit ännu icke förvissnat och icke heller tyckes sa någon böjelse för törvissning, om hon ock med sig assimilerat äfven andra drifvande kr: än de från begynnelsen emottagna. Trädgå mästaren, som ursprungligen planterat bloristergården, gläder sig ju deråt att blommorna, slå ut och utveckla sig till den fägring, han ås äfven om marken icke mera tillhör houom sjelf, och vindarne under tidernas lopp ditburit elementer, dem han icke alldeles kännes vid. Så länge det icke gifves något ädelmod i känsla, någon höghet i tanke, hvarat vår bildning icke skulle kunna gripas, upplifvas, tjusas, kan Sverges och Finlands kulturlif icke kännas främmande för någondera; och hvarken den ena eller den andra börde ha skäl att någonsin glömma bort eller förneka, att detta deras lif uppspirat ur samma rot, samt stärkts och utvecklat sig under inflytandet af samma ande, oo Hvad oss finnar beträffar, hafva vi visserligen ej haft anledning atttro vår erfarenhet kunna åberopas såsom vederläggning af en stor skalds djupsinniga observation: det är sörjdt derför, att icke träden växa upp ända till himlen: Men så långt har dock vår sjelfkänsla hunnit förkofra sig, att vi icke numeya, — såsom förhållandet lärer stundom varit förr — förolämpa svenskarnes högsinthet genom att inbilla oss, det vi med ömkelig klagan öfver vår ställning skulle kunna stegra deras vänliga sympathier, Men lika långt vare det från oss att med förmätet skryt öfver den rapida fart, hvarmed vår utveckling skulle hafva fört oss i nyaste tider framför alla andra folk, förnärma några andra bland våra herrar gäster, hvilka vinu första gången hafva äran att helsa här såsom representanter af en nation, som eger anspråk på våra varmaste sympatier, vår uppriktigaste högaktning. Om del är sannt att folken, liksom individerne få lida, för fäsdernes missgerningars skull, är det ock. lika obesstridligt, att de icke sällan, om också stundom nog ssentidå, få uppskära den frukt, hvars frön anherrarnes storsinthet och bragder kastat ut på Ilistariens fält. I de aflägsnaste nejder af vår verläsdel ser man ju de herrligaste spär, dem de fordne Forrmännergas handlingskraft, frihetskänsla och tillgänglighet för bildning outplänligt intryckt. sSkalle då deras egna ätteläggar blifvit lottlöse i detta arf, lika skönt som stort? Skulle minnet af Il de båda hieltekonungarne. som gjort namnat m