Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1867, sida 1

låg en oändlig smärta, då han hälsade Jane till afsked samt derefter, utan att yttra ett ord vidare, lemnade platsen under poppeln och den lilla trädgården. Slut på förra Delen, SEDNARE DELEN. Första KAPITLET. Sällan, eller sastmer aldrig, hade Reinhold Strahl upplefvat en så qvalfull dag, som den innevarande var för honom, En inre oro, som knappt stod att beherrska, dref honom hit och dit, lät honom ej tänka en sammanhängande tanke till slut och gjorde honom otillgänglig såväl för naturens och konstens honom omgifvande behag, som för de goda menniskors vänskap, i hvilkas hem han vistades och hvilka med alla dem till buds stående medel på det välvilligaste sökte underhålla och förströ honom. Hvad han gjorde och talade under loppet af denna honom ändlös förekommande dag, visste han ej; han märkte ej, hur hans ansigte såg så blekt och förstördt ut, att man allmänt trodde honom vara sjuk. Först då han sent på aftonen kunde vara alldeles ensam med sig sjelf och äfven nu förgätves bemödade sig att bringa ljus i sin själs mörker och göra sig reda för sina personliga förhållanden, först då lugnade han sig småningom, ty den nya dag, som skulle bringa honom upplysning, hade ju nu redan ryckt närmare. Med detta hopp lade han sig till hvila, och hvad han ej väntat inträftade: en mild sömn sänkte sig ned öfver honom och återaf honom hans själs förlorade spänstighet samt förmågan att motstå allt fiendtligt, som kastats på hans inre genom en för honom så dyrbar blifven persons gätlikt dystra öde. Ö denna Jane, hvad var hon då för ett väsende, att hon så helt och hållet kunde beherrska honom och uppfylla hela hans själ? Hade icke hennes åsyn från första ögonblicket liksom förtrollat honom; hade icke hans hjerta från första ögonblicket blifvit gripet, fängsladt af en gränslös kärlek till henne, hvilket ban nu, kommen till klart medvetande om det förltna, tillstod för sig sjelf? Och hade han icke genast, då har slutligen så oförmodadt återsåg henne, fattats af den för honom nu begripliga aning, att hon kämpade emot ett hemlig