Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1867, sida 1

Dessa ord, yttrade med ett uttryck, som kom Reinhold att rysa i sin innersta själ, hvilka, liksom hade en blixt upplyst den framför honom liggande vägen, läto honom blicka in i ett svårt betryckt och af ängsliga tvifvel plågadt hjerta, dessa ord skakade honom mera än han förmådde säga. Likväl fattade han sie med manlig kraft; ögonblicket var honom alltför vigtigt, han kunde måhända förlossa en själ från dess qval, och han sade derför, utan att förråda hvad han så djupt kände: — Ert öde? Är det då så sorgligt? —Ja, ja, ja, det är så oändligt sorgligt, att det uppfyller hela, hör ni, hela mitt hjerta. — Hela ert hjerta? , det är ju en dyster erfarenhet, jag här får göra. Detta sorgliga öde upptyller hela ert hjerta? Då har ni väl ej längre plats derinom för något annat? — Plats för hvad? frågade hon, nästan med fasa. Nej, nej, för alls intet annat — men vänta, tyst! fortfor hon med bäfvande röst och högt rodnande kinder. — Säg ej ett ord vidare, ej ett enda ord — redan det nästa skulle kunna leda till förderf. Vi ha i vårt samtal, liksom i en labyrintisk ingång, kommit till ett farligt ställe. Jag måste först hemta mig, innan vi tala vidare. I dag — jag vill heldre säga er det genast — i dag tala vi ej mera derom. Jag behöfver tid, mycken tid, för att öfverlägga om hvad jag kan säga er och hvad jag måste förtiga för er. Således — här har ni min hand — jag är er väninna, men — lemna mig — Huru, jag skulle lemna er nu — i ert tvifvel, i ert upprörda tillstånd? Jane hade rest sig upp, sedan hon hastigt dragit sin hand, hvilken Reinhold ville qvarhålla, ur hans. — Ja, sade hon med värdighet och fast heslutsamhet; ni skall lemna mig, jag önskar det. — Godt, jag går! svarade Reinhold, nu äfven uppstigande Men när får jag komma tillbaka? Jane såg bort åt floden till. — I morgon vid samma tid, hviskade hon. Tilldess skal jag avra eftertänkt om jag kan säga er något vidare och hvad. Reinhold fattade med dröjande, nästan darrande hand sir hatt, som han ställt bredvid sig på marken, och i hans blic