AO OO 4t —11—74 1101— af den sorten som Orvar Odd rligt karakteriserat genom benäm8 Unga gubbar. Vi andra, som ej tänka så, kunna ej annat än tillropa ynglingaskaran hjertligt och uppriktigt: Lycklig resa, gören heder åt den svenska sången och välkomne tillbaka igen från bardaleken! Det åtal, som stadsfiskalen Silfversparre väckt mot Stenby jordoch tegelbruksaktiebolag, ådrager sig här rätt mycken uppmärksamhet och kommenteras slitigt, ehuru man är allmänt ense derom att det blir pannkakor af hela åtalet, trots det att sjelfve justitiekanslern, efter hvad det påstås, anbefallt stadsfiskalen att vidtaga detta steg. För att hålla munterheten vid magt och smått drifva med åklagaremagten sägas aktieegarne i Stenby ha låtit en s. k. kanslist vid namn Regnholm vicka åtal mot fullmäktige i riksgäldskontoret för det de tillställt jern lotteriet. Den der hr Regnholm lär var en renskrifvare, som man knuffat framför sig för att sätta vederbörandei knipa. Att af detta sednare åtal ej kan blifva något, är klart som dagen. Emellertid är det gifvet att Stenby bolag ej kan annat än förlora på att på detta sätt bli föremål för åtal, och det hade varit önskligt att det nu, sedan det erhålit Kgl. M:ts sanktion, uppträdt så, att någon anledning alldeles icke funnits för åklagaremagten att blanda sig i bolagets görande och låtande. För någon tid sedan afled i Waxhohn efter en kort sjukdom f. d. bokhandlaren och förläggaren, sedan bokauktionskommissarien Brudin, en hederlig karl och hjelpsam mot alla så långt han kunde. Han var en glad sällskapsman och var mycket eftersökt. Under den tiden Brudin stod som kommis i bokhandel, kastade han i sig massor af skönlitteratur och i den vägen hade han läst allt; han tog sig äfven töre att studera moderna språk, och det var heller ej utan att han deri arbetat sig till ej så obetydligt, jemförelsevis a 3 så taget. Emellertid in och fast. att han var ma i språk och han att vid alla tilltällen liga språkskicklighet. var han rent af löj billade han sig fullt utomordentligt hemhade den svagheten utbasuna sin ovanI detta hänseende ig eller löjbar, som det, studentikost taladt, heter. Han brukade ibland t. ex. någon qväll i ett gladt lag, och om någon kom att yttra att han såg sömnig ut, utbreda sig vidt och bredt om hur han legat hela natten och läst t. ex. Shakespeare och jemfört originalet och Hagbergs öfversättning, den han ej kunde godkänna. Jag minns en gång, då Brudin slappade af och den vanliga frågan framställdes hvarför han var sömnig, hur han uppdukade en historia om sitt nattvak. Jag har, sade han, hela natten legat och läst Byrons Don Juan för att se hur Talis Qualis redt sig med öfversättningen. Det är ett svårt arbete, sade Brudin stolt, jag känner till det, och ölversättningen är rätt bra, men min kära Talis har dock misstagit sig betydligt på några ställen! Man lät naturligtvis gubben hållas och skrattade inom sig åt hans tvärsikerhet vid bedömandet af Talis Qualis öfversättningsarbete. Brudin hade en afgjord passion sör fiske. Näst sin språkkunskap talade han mest om de ofantliga härjningar han anställt på alla sorters fisk kring Waxholm och i Norrström. Tidigt på vårarne sågs Brudin sitta i sin sump på strömmen och pimpla strömming. Han igenkändes på sin läderkasjett och på de stora glasögonen, som hvilade ytterst på nästippen. Nå, Brudin, hur har det gått med fisket på morgonen? Fick du mycket strömming? Nej, sa Brudin på fullt allvar, jag börjar bli för gammal på strömmen, fisken börjar känna igen mig och mina glasögon och flyr sin väg. — De vidunderligaste historier berättade han om sina äfventyr under fiske och han bedyrade att hvartenda ord var sannt. Hvad som bidrog till Brudins bortgång lärer varit en sträng Bantings-kur. — Ett annat dödsfall, inträfladt i dessa dagar, är violoncellisten Carl Arnolds. IIan kom bit i slutet af 1840-talet, var en älskvärd karl, gerna sedd af alla — och det blef hans olycka. På de sednaste åren var hans helsa totalt bruten, snart förmådde han ej längre traktera det instrument, hvarpå han förr var en sådan mästare. Ekonomiska bekymmer tillstötte också, dem goda vänner dock många gånger aflägsnade. Utrymmet förbjuder mig att omtala de många både glada och sorgliga äfventyr han hade med ötverståthållareembetets verkställande utskott, de flesta i förening med den intime vännen Mollenhauer, liksom Arnold anställd, dock blott någon tid, i hofkapellet. Många äro här de vänner, som med smärta emottagit underrättelsen om Carl Arnolds död. Våra artister, lyriska som dramatiska, börja, som oivan sades, vända kosan åt hemmet, efter en sommar af gasterande och gastande, som verkligen varit ovanlig. Det har troligen gladt teaterdirektionen att förnimma, att så många af våra lyriska artister förmått utstå så ansträngande strapatser som långa resor och konserterande i hvarendaste stad, som låg inom något så när skapligt räckhåll — en sådan raskhet förtjenar att kongl. teaterdirektionen lägger märke till — det är annat det än när spelterminen är i full sång, då tätt och ofta spektakler få ändras eller inställas i anseende till en hr