Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1867, sida 4

LALSIIIIX 171—4 OS trK11 1111 11161 NSs1Lii1111 1 n öfver lLäverpocl. Utranr och Bayreuth, syster till Fredrik den store af Preustressanta bref. ionen i Liverpool har nyligen utär 1866 uppgi till 204, hvilket är 4,919 38. 556 engelsr ka, 21.097 till Australien och Nya Zeeland, 13255 till engelska kolonierna i Norra sen, äfvensom markgrefvinnans svar å desamma. Utvand f :de årsberättelse, hy nde uppunder år 1565. Af utvandrarne voro 26,691 norrmän, på a l 6.530 till afrikanska kolonier och andra UIr Chasles ämnar inom kort publicera dessa inlysnin. Äntalet af utvandrare för mindre än än, 12.307 skottar, 93,890 irländare, voro s. 135 af obel till Norra A ställen. Från år 1515 till och med 1 S6 ha 6,106, personer lemnat Storbrittanien och Irland. Irländarne hafva vanligtvis utgjort flertalet och haf, till största delen begifvit sig till Amerika. I g nomsnitt utgör antalet af personer, som årligen lemnat Irland sedan 1840 omkring 116,000. Från 1847 till 1554 har utvandrares antal uppgått till 2.111,902, hvilket gör i genomsnitt årligen 305,000. I De följande s åren har detta antal dock minskats n i got, men har åter tillta. s upphörande. Kommis fallens antal å emigrantsar 1865; de up: till ett antal at 5, ssagerare och matroser sta åren har ör sökas uti a 8 engelsktÅ In. det hela anta tills der ilen ökats, hrarti koleraepidemien, som utl anska utvandra och Getinge (Ur A. A. Afzelii Sagohäfder). Från kyrka. forden vikingatid voro männerna på IIallands k land djersva sjömän och drogo vida omkring på hafvet. Fn gång hade några sjömän från Getinge blifvit utaf storm drifna långt bort ifrån sin led och blefvo glada, när de framför sig slutligen sågo ett okändt land. Det var en 6. och de lade sig der in i hamn och gingo upp i landet. Der blefvo de på något afstånd varse en upptänd eld och gingo med varsamhet densamma närmare. Der Å vid elden en jättelik stor man, som var blind, och bredvid honom stod en annan, som makade om elden med en je ång. Den blinde mannen reste sig upp och frågade de anlända främlingarne, hvarifrån de kommo, och, när de svarade, att de voro från Ilalland och Getinge socken, tillsporde dem den gamle: — ,Lefver ännu den hvita qvinnan? — De svarade ,,Ja, fastän de icke förstodo, hvad han härmed menade. Vidare tillsporde dem den blinde: -Månne mitt gethus står ännu der qvar? — Utan att rätt förstå meningen med den blindes fråga, svarade de ,.Ja. — De sade han: ,.Jag fick ej hafva mitt gethus i fred för den der kyrkan, som på det rummet byggdes. Viljen I komma lyckligen och völ hem, så lofvar jag Er det med två vilkor. De förklarade sig dertill villiga. Då tog han fram ett sölfbälte, tillsägande dem, att när de kommo hem, skulle de spänna det om den hvita qvinnan 4), och, framräckande en ask, sade han: ,.Sätten honom på altaret i mitt gethus! — Lyckligen komna hem, rådförde sig sjömännerna med förståndiga män, och blef så beslutet, att de spände bältet omkring en hvitstammig björk, och asken satte de på en kulle. Björken flög genast i luften, och kullen flammade upp i ljusan låga. Men, eftersom kyrkan stod der den blinde jättens gethus hade stått, hatva kyrkan och socknen fått namnet Getinge. Denna saga hade konung Carl XI tillfälle att läsa i Getinge kyrkas handlingar, då han år 1676 på eftersommaren, efter slaget vid Tullebro (söder om Halmstad), hade med sin här dragit norr ut, för att förstärka densamma, och för några dagar slagit läger i Getinge, der han på den vackra, med stora, sköna löfträd beskuggade kyrkogården uppslog sitt tält och i hvilan efter striden sällskapade med presten på stället, Hans Myllegärd, deremellan han från det vackra Getinge-berget, märkvärdigt för sina 2 små insjöar mellan lummig löfskog, betraktade den kringliggande nejden. Hafsormen inför rätta. Morgenbladet meddelar ett å extra ting i Mandal hållet protokoll rörande ,en s. k. sjöorm, som skall ha visat sig på Mandalssjorden eller, rättare, Mannesjorden Lördagen den 13 Juli. De personer, som infur nit sig för att meddela upplysningar, erbjödo 8 att med ed fästa sina förklaringar, hvilket dock rättens ordförande afböjde, intill dess sig visade om de hade något af ,.intresse att meddela; emellertid erinrade han dem om edens vigt och värde samt det straff för falsk edgång. lagen stadgar. Första vittnet, lotsen G. Jörgensen, 49 år gammal, berättade att han, som den 13 Juli jemte sin lille son varit ute för att taga upp sitt laxnät, på återväg till Villin. et der han ämnade breda ut detsamma till torkning, af sin son gjordes uppmärksam å någonting, hvilket sami vattnet. Vittnet trodde först att det kunde vara en fisk, som hade ,,sprängt sig, såsom vittnet kallar det, eller på annat sätt tagit skada. Djuret kom emellertid vittnets båt på tre å fyra famnar nära, och då —— —— fick han se att det, som visade sig öfver vattnet, var någonting som liknade hufvudet å ett större djur, hvarpå funnos liksom två utsprång, ett på hvardera sidan. Detta hufvud såg ut att sluta i en spets, men några öron kunde han ej observera. Vittnet slog med åran mot båten, för att se om djuret skulle låta skrämma sig, och omedelbart derefter försvann hufvudet för flere minuter, Emellertid bade vittnet kommit i land på Villingskäret och observerade då åter samma hufvud, som nu visade sig större än förut, så att vittnet kunde märka att det förut ej varit helt och hållet ofvan vattnet. Djuret sam nu fram och tillbaka mellan Villingskäret och Kleven i en half timmas tid och kom vittnet på omkring 60 alnar nära; det sam mycket stilla och rörde sig nästan icke i vattnet. Vid klockan 6 lemnade vittnet Villingskäret, och djuret blef då borta en liten stund. Men plötsligen visade det sig 20 å 30 alnar från båten; kort efter började det skjuta stark fart ut åt sjorden, och då visade sig ett svall efter djuret nästan som efter en ångbåt. Vid detta tillfälle observerade vittnet tydligen, på omkring 100 alnars afstånd, att djurets kropp bildade ett halftjog eller flere bugter med omkring 3 fots afstånd mellan hvarje. Skulle han yttra sig öfver den längd, han observerade på vattenytan, så ville han antaga denna till omkring 30 fot; han tror likväl att djuret var längre, eftersom det var ungefär lika tjockt i båda ändarne, hvilket han dade antyda en större längd under vattnet. — Vittnet beedigade sin berättelse. Med honom instämde till alla delar hans son, 10 å 11 år gammal. Två andra lotsar hade på temligen långt afstånd iakttagit djuret, som rörde sin i bugter och sköt stark fart. Femte vittnet, handelsborgaren Bessesen hade sett djuret röra sig mycket fort i vertikala brytningar; det syntes vara mycket långt och tjockt. Liksom de föregående, hade han farit mycket på sjön, men aldrig sett någonting liknande. Sjette vittnet, tullbetjenten Torkilsen, hade sett djuret dels ligga stilla, visande en mängd bugter med flera fots distans, derefter försvinna under vattnet, sedan åter komma upp och ila ,,med ångbåtsfart, framkallande stora böljor i sjön. Han betviflade lika litet, som de föregående vittnena, att det var ett enda djur. Djuret var tjockt och stort, och det såg ut, som hade det varit en stor kropp, ungefär som en liten ( I 1 1 1 1 1 d — — 4 — — —