ATULCI. LU JR 0 Chr. Abelsted. 1565. Försattandet af en lärobok i verldshistorien är förknippadt med vida större svårigheter, än man vanligen föreställer sig. Den ofantliga massa af materialier, som erbjuder sig för häfdatecknaren, måste noggrannt ras och derutur måste blott det vig e väljas, på grund af det knappa utrymme, som det nu allmänt antagna lärosystemet kräfver, men det tillkommer dock förf. att ordna och uppställa det hela, så att det ej blir ett torrt register af fakta, utan en lefvande skildring af mensklighetens och de särskilta nationernas utveckling, så att statens kulturlif och skiftande öden framstå för saren i klara bestämda drag, och äfven så att de i dessa öden mäktigast ingripaude personligheterna bli vederbörligen framhållna. Måhända äro dessa svårigheter anledningen till det verkligen anmärkningsvärda faktum, att ingen svensk befattat sig med utgilvandet af en sådan lärobok, alltsedan Jakob Ekelund skref sin, ehuru anspråken på detta slags arbeten äro belt andra än de voro i denne författares dagar och hans i flera hänseenden förtjenstfulla verk således icke längre motsvarar dem. Under sådana förhållanden kan det ej annat än vara af intresse att göra bekantskap med de böcker, hvarigenom den utmärkte norske skriftställaren Ludvig Daa sökt fylla den brist inom sitt fosterlands litteratur, som förefunnits i detta afseende. Läroböckerna, som vi här anmäla och som förenas med hvarandra till ett helt genom en förut utkommen ,,L:erebog i Middelalderens Historie af samme förf., vittna om vidsträckta och grundliga studier samt noggrannt och kiltiskt aktgifvande på den nyaste historiska forskningens resultater, klar blick och säker och fördomsfri uppfattning afde särskilta perioderna och de historiskt betydande personligheterna. Då dertill kommer, att han i afscende på urval och sramställning af fakta följt nyare tiders åsigter och således gjort sin historia snarare till folkens än till furstarnes, och då stilen är koncis, ledig och angenäm på en gång, tyckes han ha tillfredsställt alla billiga fordringar. Att inom den trånga ramen endast det vigtigaste al hvarje serskilt nations historia kunnat meddelas, är naturligt, och deåterstår således alltid för wren att genom fria föredrag göra lärjungarne för-. troliga med hvad här blott kunnat antydas i följd af utrymmets nödtvungna inskränkthet. För den, som vill på egen hand studera verldshistorien och ej är nöjd med ett dylikt sammandrag, finnas, som bekant är, åtskilliga förträffliga verk af tyska författare att tillgå. Men det torde! vara obestridligt, att de stora tidstaflorna, som af dessa åro i detalj utförda, uppsattas bättre och klarare, om man sörst gjort ;: bekantskap med de skizzer öfver samma ämne, som förekomma i en god lärobok. I några punkter kunna vi ej sluta oss till den uppfattning, hvartill förf. bekänner sig. Så tyckes hans indelning af menskligheten i racer vara teml. svår att försvara, från hvilken synpunkt frågan än betraktas. Som bekant är, antogo de äldre natursorskarne. såsom Cuvier och Lacepde trenne racer, neml. den hvita racen, den mongoliska och den ethiopiska, hvartill sednare (såsom Wagner) lagt tvenne nya, nemligen den australiska och den amerikanska racen. Likt de ofvannämnda äldre auktoriteterna, antager hr Daa endast tre racer, men dessa kallar han den mongoliska eller skytiska, den semitiskkhamitiska och den japetiska eller indoeuropeiska. Till den mongoliska räknar han både malajerna och (hvilket synes serdeles orimligt) papuerne på Söderhafvets öar, då dock det förra folkslaget, när det ej anses utgöra en egen race, eljest upptagits bland dem, som bilda den hvita racen på grund af likheten med enropeerna, och det sednare i motsvarande fall med skäl ansetts tillhöra den ethiopiska racen. I stället sammanslår han de semitiska folkslagen med negrer, kaffrer och hottentotter och låter dem tillsammans bilda en race, neml. den semistisk-khamitiska, om hvilken han yttrar: Den innehar nu liksom vid historiens början hela Afrika samt det sydvestliga Asien intill bergen i Mindre Asien och Persien. De densamma tillhörande folkslag, som bo vid Medelhafvet, ha utmärkt sig icke endast genom de tidigaste statsbildningar och uppfinningar, utan också genom att bland dem de vigtigaste religioner ha uppkommit. Då israelitiska folket alltifrån den tid, då det först vann nationell sjelfständighet, utmärkt sig genom sin intelligens och handlingskraft, då araberna utgjorde medeltidens förnämsta kulturfolk, då hvarken dessa eller de öfriga semitiska folkslagen i afseende på. kraniebildningen eller andra fysiska egenskaper närma sig den ethiopiska racen, och då ingen slägtskap eger rum mellan de semitiska och de ethiopiska folkstammarnes språk, tyckes det, som vore idcen att tala om en , Semitisk-Khamitisk race fullkomligt omotiverad. För de faror, som hota åtskilliga europeiska staters nationella sjelfständighet i följd af flera stormakters eröfringslystnad och särskildt Rysslands universalmonarkiska tendenser, tyckes .förfin ej ha fått ögonen rätt öppnade. Han säger, efter