Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1867, sida 2

Jane blickade lugnt ned framför sig och svarade: — Det skedde i den skola, jag besökte, och en af lärarne undervisade oss. — Huru, ingen andlig, ingen rabbin? — Nej, han var helt enkelt lärare och undervisade oss äfven i engelska och tyska. Någon egentlig religionsundervisning, sådan som kristna barn erhålla — detta fick jag först veta här i Hamburg af min aflidna tant, hvilken under sin lifstid umgicks lika mycket med kristna som med judar — har jag ej åtnjutit. Så vidt jag vet, har jag endast lärt hebreiska och de brukliga bönerna, hvilka vår lärare visserligen förklarade för oss. Vidare föredrogs judiska historien för oss, och till detta föredrag anknöto sig många förklaringar rörande Gud, rörande Moses och hvad denne lärt det judiska folket om Gud. Vid dessa ord vände sig Reinhold hastigt till Jane, och en egendomligt varm glans lifvade haus talande ögon. — Ack, sade han, då har ni i sjelfva verket endast åtnjutit en liten del af den så kallade religionsundervisningen. Vet ni, hvad jag ville vara? — Nå, hvad ville ni vara? — Er lärare i religionen, icke sådan den står skrifven i böcker af menniskohänder, utan sådan den lefver och måste lefva i menniskornas hjertan. Vid dessa med mycken värma uttalade ord riktade hon med full blick sina stora ögon på honom, och en hjertlig glädje uppflammade i dem. — Undervisa ni mig, sade hon med nästan bönfallande röst, jag trånar efter insigter i de gudomliga tingen. Ty på Gud ha ju helt visst alla religioner afseende, icke sannt? — Ilelt säkert, alla. Allas slutliga mål är Gud, och af den religion, till hvilken man anslutit sig, måste man, om den vill och skall vara den rätta, lära hela den ändlösa dyrkan och tacksamheten mot det högsta väsendet, dyrkan, just emedan Han är det högsta, renaste väsende, och tacksamhet, emedan all välsignelse, som så rikligt blir oss till del på jorden, utströmmar från Honom. (Forts.)