Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1867, sida 1

plötsligt misstämmande på honom, men i den hittills så ljusa hrsruäden af hans närvarande existens sramträdde efterhand liksom en dyster skugga, som för honom störde den rena njutning, hvilken han lofvat sig af umgänget med Jane, ja hvilken småningom, ju mera känslan inom honom ökades, blef ett verkligt behof för honom, Om detta hans själsbehof ej blef tills fredsstäldt, så inatällde sig denna kylande misstämning, som i hvarje dytikt förhållande är egnad att så svårt betrycka det önskningsfulla hjertat, att så bittert plåga det, emedan den stegrar lingtan efter det älskade föremålet till en smärtsam höjd och på så sätt omskapar den herrligaste känsla på jorden, den af en växande hjertats böjelse, till en qvalfull boja. Nästpåföljande morgon lade sig ifrågavarande hinder vis serligen ännu ej i hans väg, och han fick ånyo upplefya tvenne lyckliga timmar i Janes närhet, lyckliga så tillvida nemligen, som denna gång ingen genom sin mellankomst fördunklade den sköna morgonen. Åter hade dagen, likasom i går, ingått med mulen himmel, men efter klockan tio uppklarnade den, och snart utgöt solen åter sin förtrollande glans och sin värme öfver det idylliska landskapet. Reinhold stannade, så snart Margaretha och Bertl sig tillbaka till sina rum, ej länge qvar i trädgården. Med brådskande steg skyndade han nedför berget, och hans ur hade knappt visat den aftalade timman, innan han redan inträdde i Janes lilla trädgård, der han, likasom dagen förut, fann henne sysselsatt med att vattna sina blommor. På nytt sripen utaf anblicken af hennes skönhet, framträdde han hastigt till henne, räckte henne handen och frågade sedan hennes ansigte, i hvilket han redan längesedan lärt sig läsa hvad som föregick inom henne. Men om han trott sig i hennes drag skola finna en liknande glädje som den, hvilken så strålande och hoppsallt uttalade sig i bans, så misstog han sig. Uttrycket i Janes ansigte var visserligen lagat som alltid, men öfver detta lugn hviladen lätt skugga, hvilken ej undgick: den skarpe betraktarens uppmärksamhet. Äfven hennes öga syntes något beslöjadt, och helt säkert upplyfte hon det ej mot; houom med hela den otvungenhet, som hon förr visat, då han varit ensam med henne. Liksom om på hennes inre hvilade m hemlighetsfull tyngd, hvilken hon först med någon kraftmsträngning måste afvältra, blickade hon halft skyggt upp ha dragit