Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1867, sida 1

glada höjde sina blickar mot stjernorna, liksom ville de tacka dessa för det de åter i all tysthet lyste för dem. — Jag visste det förut, hviskade Jane vid hans sida, då han talade med henne om den enformiga aftonen; men ni ville det, och jag lydde er. . — Tyst, förmanade han, ingen klagan! I morgon är äfven en dag. Får jag åter vara hos er klockan tio, för att under poppeln spisa mitt päron? os — Pironet skall ni få och äfven ett riktigt vackert äpple, som jag har här i min ficka, svarade hon, lätt småleende för sig sjelf. . . — Godt, jag skall vara punktlig, och i morgon skola vi börja vår undervisning. — Hvilken undervisning? frågade Jane, halft tankspridd. — Den som ni sjelf begärt af mig — — Ack, Jaså! Godt! Och nu — Hon stod utanför sin dörr, som Rebecka just i detsamma öppnade. . — Och nu, upprepade Reinhold, nu ha vi blott att önska hvarandra en god natt. Sof godt — och — ni är min väninna, icke sannt? — Er väninna? frågade hon med starkt eftertryck och hastigt upplyftande hufvudet mot honom — ja, för beständigt! — Gch er hand? — Här är den, God natt! Då Reinhold denna afton blef ensam, måste han bekänna för sig sjelf, att Jane hade fullkomligt rätt då hon, för att samtala med honom, ej alltför ifrigt och gerna uppsökte ett större sällskap. Han hade i dag på sig sjelf gjort den erfarenheten, att tvenne menniskor, som äro nog för hvarandra och gerna samtala om sina egna angelägenheter, endast känna sig tryckta genom andras närvaro och deraf hindras att utbyta sina åsigter och tankar. Denna erfarenhet, hvilken i dag blott med ett proportionsvis ringa intryck vaknat till lif hos honom, skulle i framtiden göra sig gällande på ett vida obehagligare och mera kännbart sätt, då med den tilltagande förtrolighet, som efterhand utvecklade sig mellan honom och Jane, ifrågavarande störning föll ännu mycket tyngre i vågskålen. Ty hur ofta Jane än hädanefter i andras, tillochmed ho