Bergad i solglansen .. der! Anna A. I i ee ! Litteratur. En sommar på Island. Reseskildring! af C. W. Paijkull, docent i geologi vid Upsala universitet. Stockholm. Albert Bonniers förlag. Lifvet på Island under sagotiden. Af Hans Olof Hildebrand. Stockholm. Joseph Seligmanns bokhendel, 1567. Icke många af de länder, som äro i njutande af lyckligare klimatiska förhi landen, torde ega så starka anspråk på skandinaviska läsares intresse, som den långt uppe i den höga norden belägna ön med det kalla namnet och med colket, som under nära ett årtusende gjort sig bekant för sin varma och alla skiften ochl pröfningar trotsande kärlek för friheten och sosferbygden. Ilvem känner icke att Island är af stor betydelse för vår liksom för de begge brödrafolkens äldsta historia, icke blott på grund af de bidrag till densamma, som dess rika sagolitteratur innehåller, utan också emedan det ännu i våra. dagar bibehåller det gamla fornnordiska: språket och våra fäders gamla, ehuru naturligtvis af kristendomen och tidsandan förmildrade seder. De arbeten, som vi härmed anmäla, äro derför redan till följd af ämnet berättigade till en allmännare uppmärksamhet, och då dertill kommer, it båda författarne på ett förtjenstfullt ätt löst sina resp. uppgifter och derigenom fyllt en lucka i vår litteratur, i vensom att de tvenne skrifterna kunna sägas komplettera hvarandra, då den ena hufvudsakligen skildrar den isländska naturen och landets nuvarande förhållanden samt dess nyare historia och den andra förnämligast håller sig vid den isländska sagolitteraturen och Islands äldre historia, yckes det som skulle de begge förtjena en vidsträckt läsekrets. Hr Paijkull eger många af de egenskaper, som betinga en god reseskildring, i mindre vanlig grad. Vi finna hos honom icke blott vetenskapsmannens lifliga intresse för de företeelser, som utgjorde närmaste anledningen till hans resa till Isand, utan äfven ett skarpt aktgifvande på alla andra omständigheter och förhålanden på ön, som äro af någon betydelse i och för sig, eller som äro märkliga, derför att de karakterisera landet eller olket på ett eller annat sätt. De geologiska skildringarna äro al stort intresse, och den form, hvari de meddelas, är så populär, att äfven de, som lätt skrämmas af vetenskapliga termer i känslan af sin brist på törstudier, böra kunna tillgodogöra sig många af de upplysningar, han meddelar på detta gebit. Beskrifningarna på jöklarna, vulkanerna, de heta källorna, de vilda floderna, de hemska gruseller sandöknarna äro så friska och lifliga, att man nästan tycker sig göra förf. sällskap på hans mödosamma men synnerligen intressanta färder genom nejder, som genom sagorna erhållit en klassisk karakter. Med förf. känner man sig frestad att proklamera det kalla, torftiga och skogfattiga Island som ett af verldens skönaste länder, och man undrar ej längre på den makt, hvarigenom denna ö under så många sekler, trots de fruktansvärda landsplågor den måst utstå, tängslat vid sig sina innebyggares hjertan och dragit så många af dessa, när de försökt lyckan i sydligare länder, tillbaka till sina jemförelsevis ödsliga trakter. Iakttagelserna af det isländska folkets seder och nationalkarakter, dels lefnadssätt och samhällsförhållanden äro så mångsidiga, som man någonsin kunnat vänta af en resande, hvars knappa tid företrädesvis togs i anspråk af vetenskapliga forskningar, och de äre desto mera förtjenta af uppmärksamhet som de meddelanden om Island, som föruf kommit allmänheten till godo, vanliger inskränkt sig till skildringar af natur märkvärdigheter. Såsom särdeles upply sande och innehållsrik beteckna vi slutli gen den öfversigt af Islands historia efte sjelfständighetens upphörande, som före kommer i det åttonde kapitlet. Deraf lä man bland annat att känna det i ht