Vid Marstrand. (Den 10 Åugusti 1867.) 2 Iln, IIär uppå klipporna, ka Ensam jag vandrar i q Ser, huru böljorna, svala, Krossas mot slipade hälln, Hör, hur mel stämtande lunga, Kraftfullt, melodiskt ändå, Sig in i döden de sjunga: Skönt är att lyssna derpå!t Längst bort i vester de vakna, Törren de gå fram för min syn, Och kringom bränningar nakna Spruta de fradga mot skyn. Klippan, de ej kunnat ana, Hämmade så dera 1, Jröt deras glänsant Midt i en brusande verld. Men de blott s K de fö Växa f wmmet förlora, ngen stora, nåt af den. Så växer menniskoanden Mest, när han ,törnat emot, Fjerran från hägrande stranden slungad mot bränningens fot. Hogmodel, däårska epem färden Men här för ,.Högburna För henucs , de granna, Länta af börd och metall, Sänke blott narren sin panna, Min icke sänka jag skall; Ty, hvad är menskan, den arma, Lefver blott jorden hon för!? Våg, som en stund höres larma, Bubbla, som ljudlöst bortdör!... Ve, att hon aktar så föga Strålen, som i sig hon Där, Glömmer, att tänd för det höga Han dock af Skaparen är! Hvila mitt öga, o hvila Borta vid färgspelets ljus! Ta, min tanke, o ila Långt bortom vågor och grus! Stor är allena Den Store Hkvige Anden, som är! O, att en stråle jag vore, Bergad i solglansen .. der! Anna A.