Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1867, sida 2

borgen: dessa ord inneh sanning, såvisst som solen deruppe nu verkligen strålar öfver er. — Strålar hon då ej äfven öfver er? frågade Reinhold, långsamt utsträckande handen efter boken, Ilon skakade med djupt vemod på hufvudet och sade sakta, liksom talande till sig sjelf: — Min sol har gått ned — för alltid — derborta bakom hafvet — och för mig finns ej mera någon rosig dag, såsom för er. Men — lis! Reinhold förde handen öfver sina ännu skymmande ögon, tog boken samt uppläste långsamt och med uppmärksamhet de båda verserna. Sedan han gjort detta, fästade han sitt öga på Jane, som vändt ansigtet åt sidan och blickade ut öfver vattnet. Då hon höll hufvudet så, kunde han af hennes öga endast se den ljusbruna pupillen,, och då — detta hade han redan förut observerat, när hon i sjukrummet vände sig ifrån honom och såg ut genom fönstret — då framträdde det enda drag, som påminte om, att Jane härstammade från det österländska folk, hvilket sedan årtusenden fört ett så irrande lif och likväl ännu oförminskadt bevarat spåren af sitt ursprung i sina söners och döttrars anleten. Men detta judiska drag i ögat var ett underbart skönt drag. Orientens eld, den österländska solens glöd, glansen af ett okindt, evigt sökt och aldrig funnet. Eden lyste och skimrade deri, och hos Jane, sitt folks sorgsna, klagande dotter, framträdde den endast i ett dämpadt sken och belyste den öfriga delen af hennes ansigte liksom tvenne betydelsefulla, talande stjernor, hvilka emottogo sitt ljus icke utifrån, utan från en djup inre, helig källa, som aldrig utsinar, så länge blodet strömmar och böljar genom de klappande ådrorna. — Ack, suckade Reinhold sakta, om ni ändå en gång ville vara lika uppriktig mot mig, som jag varit mot er! Jag har med några få, enkla ord skildrat mitt öde för er — känner ni er ej derigenom föranledd att äfven afslöja ert för mig? — Var tyst! sade Jane med ädelt lugn och oböjligt allvar; i dag ännu ej. Vi äro visserligen på bästa väg att bli förtrogna vänner, så vidt vi i vår. egendomliga ställning kunna bli det, men ännu äro vi ej komna så långt. Innan ni — måhända, säger jag — får erfara hvad hittills ingen menniska