Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1867, sida 1

FNSCDIN IN AN 9. Berättelse af Philipp Galen. (Öfversättning af J. Philipsson.) Jane hade, då han nämnde de långa hebreiska bönerna, sakta nickat med hufvudet. Då han nu teg, sade hon: — Jag vet hvad det var, som inverkade angenämt på er. Det var den sköna koralsången, så mästerligt utförd af gossarne, icke sannt? — Jo, utan allt tvifvel. Flera gånger var jag tillochmed rörd ända till tårar; hela min själ öppnade sig för de herrliga tonerna, och då äfven orden voro förträffliga och sångens innehåll således stod i harmoni med föredraget, så blef jag fullkomligt hänryckt deraf och rörd i mitt innersta hjerta. En psalm var tillochmed så vacker, att jag ännu i templet afskref den, för att förvara den till ett evigt minne af denna stund. — Hvad var det för en psalm? Reinhold framtog sin anteckningsbok, uppslog den och räckte den åt sin granne. — Se der, sade han, läs den sjelf. Jane tog den lilla boken och genomläste uppmärksamt hela psalmen. Hon höll dervid sitt ansigte vändt motläkaren, och dennes blick var liksom fasttrollad dervid. En sådan förening af älsklighet, mildhet och hängifvenhet, i detta ögonblick desto tydligare framträdande, som all sorg, all sinnesrörelse vikit derutur, hade han ännu aldrig skådat i ett menskligt anlete. Hur hon höll ögonen med de långa, mörka ögonfransarne sänkta, hur ett saligt, andaktsfullt leende spelade kring hennes läppar, hur den bleka kinden småningom öfverdrogs af ett rosenskimmer — detta allt kunde han ej tillräckligt betrakta och beundra, och hans ögon förblefvo oemotståndligt fästade på den älskliga varelsen, tilldess hon läst psalmen till slut. ) Se H.-T. n:o 1585.