Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1867, sida 1

Men ej heller då uppslog hon ögonen, utan lät dem återvända till det ställe, vid hvilket hon redan förut längre dröjt. — Jag läser ännu en gång tredje versen, sade hon, utan att se upp; hvarför är den serskildt understruken? — Emedan den vid tillfället gjorde det djupaste intrycket på mig, ty-orden passade till min dåvarande sinnesstämning, likasom de öfverhutvudtaget passa till hela mitt lif och mina känslor. Först nu upplyfte Jane ögonen och betraktade honom med en obeskriflig förvåning. — Huru, sade hon sakta, skulle det vara möjligt? Är ni då, kan ni då vara så olycklig, som jag måste tro, då ni säger mig, att dessa ord passa till edra känslor och hela ert lif? Reinhold nickade omärkligt; derefter sade han sakta och med darrande röst: oo — Läs ännu en gång högt för mig den tredje versen; sedan skall jag besvara er fråga. Jane fattade åter boken, uppslog den och läste med djupt rörd stämma: . . Hvi bedröfvas du, min själ? O, hvi räds, hvi ängslas du? Har då allt dig öfvergifvit? Står du glömd och ensam qvar? Har då intet öfrigt blifvit Af hvad kärt engång dig var? Se, dig är Herren när. O min själ, misströsta ej! Sällhets hamn Ar hans famn; Han är stor i trofasthet, Och hans kärlek gräns ej vet. Hon hade läst till slut, och en tår glänste, likt en fläcklös diamant, i hennes öga. Hon betraktade Reinhold, med sin milda blick forskande i hans själ, men hon yttrade ej ett ord dervid. — Ja, sade nu Reinhold slutligen, med ännu alltjemnt bäfvande röst; de ord, ni läst, ljuda ännu i dag för mig lika skönt som den gången, men tyvärr äro de äfven lika sanna i afseende på min känsla och min ensamma ställning i lifvet. — Huru, utropade Jane med hopknäppta händer och med sina sköna ögon liksom förklarad blickande upp mot den af