Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1867, sida 2

— Då jag såg er stå utanför min dörr i trädgården med Margaretha, hodde jag mig redan ha sett er förut. Nu ve Jag, att jag ej misstagit mig. Jo, jo, äfven jag såg er der dagen i templet. — Nå, då kan jag således sortfara med afslöjandet a min hemlighet, ty jag är ännu ej på långt när vid slutet. Jag såg er alltså — så länge det var mig förunnadt — och er uppenbarelse, uttrycket i ert ansigte, den obeskrifliga blicken i ert öga verkade mäktigt på mig, vida mäktigare än någonsin förut en menniskas ansigte och öga verkat på mig. Jag ville veta hvem ni var och tillfrågade min ledsagare härom. Han visste det icke sjelf och frågade andra, många. Men ingen visste det. Men jag — jag ville veta hvem ni var, och derför väntade jag tilldess ni kom ut ur templet. Ni kom, men ni försvann för mig bland mängden likt en skugga, hvilken man blott en gång ser och derefter för evigt måste ge förlorad. Men jag — jag gaf er ännu ej förlorad. Jag började alltså söka. Jag sprang i hela dagar gata upp, gata ned. Jag forskade i alla fönster, i alla dörrar; på alla förbifarande och gående riktade jag min blick. Jag gick äfven ännu en gång till templet, på lörhyddosesten — men er plats var upptagen af en annan, som var mig likgiltig. Nåväl, detta bedröfvade mig mycket, mera än jag kan säga, och i denna sinnesstämning förblef jag flera dagar, tilldess jag kom hit, alltjemnt tänkande på er och ingenstädes finnande er. Det öfriga vet ni — men nej, ett vet ni ännu icke och äfven det skall ni få höra. Margaretha var alltså det medel, som förde mig till er dörr, och nu vill jag säga er hvad ni ännu ej vet. Då jag så oväntadt såg er framför mig och i detta oväntade och alltid önskade möte måste finna ett okändt ödes skickelse, som just fört mig till huset deruppe och derigenom till er, då uppgick en underbar glans i mitt inre, och mitt svaga menniskobröst var liksom uppfyldt af ett stort, himmelskt ljus. Min glädje öfver att ändtligen ha återfunnit er, att veta er så nära mig, och vissheten att nu oftare få se er, få tala med er, måhända som vän få träda er närmare, var stor, och allt detta ingaf mig en känsla af outsägligt välbehag. Men då kom åter oväntadt något förfärligt, och glädjen förvandlades blott alltför hastigt i motsatsen. Ni insjuknade plötsligt och — nu kan jag säga er det — ni insjuknade svårt. Min erfarenhet som