Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1867, sida 2

— ————— — och gläder ni er ej öfver, att jag varit så lycklig att återfinna er? — Jag får ej glädja mig. — Fj heller öfver, att jag varit så lycklig? Hon teg; derefter sade hon med synbar ansträngning: — Jag skall försöka. — Gläder ni er ej heller öfver, att jag blef er läkare? frågade han med lifligare enträgenhet. Då lyste hennes öga ännu högre, en tår glänste likt en diamant deri, och hon svarade sakta, så sakta, att han knappt kunde höra det: — Jag är min skapare tacksam derför, tacksammare än jag kan — och får säga er. — Dermed vill jagj för närvarande åtnöja mig, ja, jag vill det. TOLEth KAPITLET. Efter en lång paus, hvilken ingendera af dem syntes ha mod att afbryta, upplyfte Jane, då hon såg, att Reinhold ej gjorde några vidare frågor, med någorlunda lättadt hjerta sitt hufvud och sade med halft tilltvingad obesvärad min: — Då ni nu sagt mig, att ni på försoningsdagen var i det judiska templet, så kan ni äfven skildra för mig det intryck, som vår egendomliga gudstjenst gjorde på er. Icke sannt, ni fann, då ni för första gången bevistade den, något helt annat deri än ni väntade? — Det vill jag icke säga, ehuru jag visserligen fann allting annorlunda än jag föreställt mig det. Om jag skall vara alldeles uppriktig, så måste jag säga, att det hela förekom mig fremmande och nytt, en del tröttande och störande för andakten, en annan del åter underbart skön och upplyftande. Tröttande och andaktsstörande för mig voro isynnerhet de långa hebreiska bönerna, hvilka, då jag ej förstår detta språk, voro mig alldeles ofattliga och dertill genom förebedjarens monotona sångartade föredrag — oaktadt jag visserligen beundrade hans vackra, kraftfulla och böjliga röst — medförde något själsförslappande, något sinnet afkylande. — Något annat deremot inverkade utomordentligt välgörande på mig. (Forts.)