Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1867, sida 2

äkare stod visserligen gagnande vid min sida, men mitt deltagande för er, hvilket jag öppet bekänner, rubbade mitt hopp att se er återställd. Men endast så långt kan jag utveckla mina känslor för er — för i dag — ty att skildra den känsla, som genombäfvade mig vid tanken på, att ni kunde duka under för sjukdomen, det förmår jag ej, det är mig åtminstone i detta ögonblick ej möjligt. Han hade slutligen talat hastigt och allt lägre, och då han nu tystnade, hemtade han djupt efter andan, liksom hade han vältrat en tung börda från sin själ. Medan han talade, hade han ej sett på Jane; först nu vågade han upplyfta ögat till henne. Men då skulle han förnimma ett nytt oväntadt intryck. Jane hade blifvit sällsamt blek. Hennes händer hvilade i hennes sköte och hennes ögon blickade nästan stirrande på hennes händer. Hennes barm höjde och sänkte sig tungt — detta var den enda rörelse, som kunde varseblifvas på henne. Länge, med alltjemnt tilltagande förvåning, som nästan öfvergick till förskräckelse, betraktade henne den af sin berättelse varm blifne läkaren; men slutligen gjorde han våld på sig, och liksom ville han bryta den förtrollning, som låg i denna hemska tystnad, sade han doft och tonlöst: — Har ni ej ett ord att svara mig på denna min öppna bekännelse? Jane skakade med ett vemod utan like på hufvudet; derefter sade hon med kort framstötta stafvelser: — Nej, nej, — ej ett ord! — Fråga mig ej heller — jag ber er — allvarligt derom. Reinhold förskräcktes alltmer. Plötsligt flyttade han sig närmare intill henne, fattade hennes hand och utropade: — Är ni ond på mig, Jane? Då lyfte sig hennes öga strålande mot honom. Hon skakade ånyo, vemodigt leende, sitt hufvud och sade lugnt och jansadt, i det hon ett ögonblick lade äfven sin andra hand på hans: — Nej, jag är icke ond på er — hur skulle jag kunna vara det? — Och är ej det öde, som på ett så märkvärdigt sätt iter sammanfört oss med hvarandra, underbart? — Jo, det är underbart.